Aj.
Jag skulle mycket hellre nästan bara vilja dra från alla. (Inte Viktor)
För att dessa alla alltid ska tycka och tänka om mitt liv och vad jag vill och hur jag gör.
Jag och Erik stog på Brillo och pratade om det där. Skönt att checka av att man inte är ensam om skiten.
Jag vill inte att någon ska fråga om mitt privata liv utanför jobbet. På restaurang. Ingen fattar vad fucking Beckmans är och vice versa. Och verkar tro att grafisk form är sånt skit man gjorde på den där lektionen i gymnasiet. Jag tänker att jag borde upplysa dem om den världen, men icke. Jag vill på ett sätt, men 1) det skulle ta tid även om jag 2) skulle dra det bästa quotet från min mentor om vad grafisk formgivning innebär så 3) nej.
Och kan alla bara hålla fucking käften om MEN ÅH så skönt att sluta tidigt!
Jag önskar att tiden på jobbet gick åt enbart att skapa så jag kunde slippa injicera kroppen med koffein istället för att sova. Vill helst inte tänka på hur mitt liv nu kommer att påverka mina äldre dagar och hur många / få dessa kommer att bli.
I don't care what you think about me. I don't think about you at all.
Jag kommer inte kunna ändra på någon. Inte direkt. Men efter idag känner jag bara att det behövs något för att få folk att bara våga mera. Våga vara knäpp, göra galna saker. Våga gå utanför tryggheten. Våga säga ja.
Vi hade grupparbete i skolan. Vi skulle göra en musikal till nästa dag. Ingen känner varandra i princip och 100% skulle ges. Jag taggade som fan, och jag ville verkligen bara få leva ut min teatersida, sjunga för full halls och skita i alla andra som skulle kolla på.
Det slutar med total död. Jag förstår att man måste anpassa sig efter varandra, men om alla bara säger nej till varenda fucking idé och inte kan komma på något själva så vad fan...vad gör ni här? Det känns som om jag, och som tur var en till, blev sågade hela tiden. Vi anpassade oss, korrigerade våra excentriska personligheter medan dom inte gjorde ett skit för att få allt att fungera.
Jag tycker att det är så extremt mesigt att inte våga ge allt. Jag vet att alla kanske inte riktigt har det i sig, men det var inte det. Det var hela grejen med att dra ner oss, hela gruppen...och jag avskydde det. Ingen försökte och ingen ville ens gå i närheten av kanten runt deras trygghetsbox. Allt blev så fel. Hälften hoppade av. Jag satt där, blev bara tystare och tystare och ville bara slå till någon. Min frustration var så tung. Hur man än gjorde blev det inte bra. Och jag känner att det inte är rättvist att jag ska behöva skära bort så mycket av mig själv när ingen försöker.
Så. Nu.
Jag startar ett projekt. Precis här och nu. Ett typografiskt projekt som ska få hålla på under hela året.
Jag älskar citat. Vackra, hoppfulla, inspirerande citat som bara får mig att vilja göra en massa konst och leva ut varenda liten och stor dröm jag har. Som får mig att våga, tänka om och tänka en andra gång. Citat som helt enkelt öppnar upp ens tankar och får hjärtat att slå ett extra slag.
Det kanske inte blir bra, min typografi är nog inte bäst, men det får vara som det är och jag kommer kanske få folk att växa. Åtminstone tänka lite till.
Nu kör jag.
Vi hade grupparbete i skolan. Vi skulle göra en musikal till nästa dag. Ingen känner varandra i princip och 100% skulle ges. Jag taggade som fan, och jag ville verkligen bara få leva ut min teatersida, sjunga för full halls och skita i alla andra som skulle kolla på.
Det slutar med total död. Jag förstår att man måste anpassa sig efter varandra, men om alla bara säger nej till varenda fucking idé och inte kan komma på något själva så vad fan...vad gör ni här? Det känns som om jag, och som tur var en till, blev sågade hela tiden. Vi anpassade oss, korrigerade våra excentriska personligheter medan dom inte gjorde ett skit för att få allt att fungera.
Jag tycker att det är så extremt mesigt att inte våga ge allt. Jag vet att alla kanske inte riktigt har det i sig, men det var inte det. Det var hela grejen med att dra ner oss, hela gruppen...och jag avskydde det. Ingen försökte och ingen ville ens gå i närheten av kanten runt deras trygghetsbox. Allt blev så fel. Hälften hoppade av. Jag satt där, blev bara tystare och tystare och ville bara slå till någon. Min frustration var så tung. Hur man än gjorde blev det inte bra. Och jag känner att det inte är rättvist att jag ska behöva skära bort så mycket av mig själv när ingen försöker.
Så. Nu.
Jag startar ett projekt. Precis här och nu. Ett typografiskt projekt som ska få hålla på under hela året.
Jag älskar citat. Vackra, hoppfulla, inspirerande citat som bara får mig att vilja göra en massa konst och leva ut varenda liten och stor dröm jag har. Som får mig att våga, tänka om och tänka en andra gång. Citat som helt enkelt öppnar upp ens tankar och får hjärtat att slå ett extra slag.
Det kanske inte blir bra, min typografi är nog inte bäst, men det får vara som det är och jag kommer kanske få folk att växa. Åtminstone tänka lite till.
Nu kör jag.
Besked
Ta mig härifrån, två veckor fram.
Just den här perioden är jobbigast. Det finns ingenting jag kan göra. Jag har varit utmattad efter inlämningarna av mina arbetsprover, och nu är jag trasig över alla besked. Trasig av besked jag väntar på, och besked jag fått.
Just den här perioden är jobbigast. Det finns ingenting jag kan göra. Jag har varit utmattad efter inlämningarna av mina arbetsprover, och nu är jag trasig över alla besked. Trasig av besked jag väntar på, och besked jag fått.
Stängda dörrar.
Stängda, låsta och igenbommade dörrar. Och fönster.
Det jag har är ett nyckelhål, om ens det, för att kunna ta mig in någonstans.
Det känns som om jag inte kommit vidare det här gången heller. Jag står bara här på utsidan och det gör riktigt jävla ont. Jag måste gå igenom en hel del för att bara få stå här och vänta. Man vill bara ge upp, men man kan inte.
Och här är den egentliga sanningen.
Jag vill komma in. Klart jag vill. Men jag menar, jag vill sjukt jävla verkligen komma in.
Mitt hjärta krossas om jag inte gör det. Jag orkar inte att den får ta så mycket stryk.
Jag orkar inte försvara mina drömmar, men jag kommer ju självklart att göra det.
Men man blir så utmattad.
Jag har hur som helst skickat in allt till Beckmans. Skönt. I måndags. Det var verkligen inte min dag. Allting bara krånglade och jag vill inte längre leva, typ så var det.
Morgonen började hoppfull. Tills jag såg att enligt min orderstatus så var mina utskrifter inte ens utskrivna på Crimson. Jag fick panik. Mailade. Mailade igen. Ringde. Någon otrevlig tant svarade. Kul kul. Hon kallade mig dessutom indirekt för lögnare bara för att hennes kollega hade jobbat där i över 18 år och aldrig skulle säga till mig att mina bilder skulle vara klara på måndag. Men nu fucking gjorde hon det, okej, punkt slut bitch. Tillslut fick jag nog och sa till henne att jag inte på något vis försökte gå om dem och att allt jag ville ha var mina utskrifter och inga pengar tillbaka for fuck sake. Att det ska vara så svårt att fatta. Hon bytte ton i alla fall, och sa att det tyvärr inte fanns mycket att göra. Jag får ringa lite då och då helt enkelt och kolla om allt är klart. Okej.
En stund senare ringer en annan från Crimson, det är så sjukt stor skillnad på henne. Hon är trevlig och förstår, tack du fina människa. Även om det inte fanns så mycket hon kunde göra så var det bara skönt med någon icke-bitter. En stund senare är min orderstatus Levererad. Allt är klart att hämta.
Så jävla kul att man ska behöva gråta så mycket att alla vaknar först innan allt blir bra.
Nästa hinder kommer när jag ska skriva ut papper jag ska skriva på. Dom finns inte i min mail så jag har väl slängt dem för tiotusen år sedan. Och ja, jag gråter mina frustrerade tårar och ringer till Beckmans. Där skickar någon vänlig själ nya till mig och jag skriver ut dem. Klart. Skönt.
Nästa! Nu ska jag skriva ut min motivering och en liten text till min sista uppgift. Och färgen till min skrivare krånglar. Jag dör. Och panikskriver motiveringen för hand. Hoppas det ändå är okej. Får jag även nämna att här är det bara 1,5 timmer kvar innan poster stänger.
Min andra text kan jag däremt skriva ut om jag går iva PS. Huh?
Nästa! Jag panikpackar mina saker och kommer på att jag inte har adressen. Underbart. Packa upp och kolla snabbt. SPRING TILL TENSTA. Jag behövde inte göra det, men jag kunde inte låta bli. Min pojkvän hamnade på så sätt efter. Han som alltid går så snabbt.
Sådär. På med adress och frimärken. Var övertydlig om att datumet måste synas. Postkillen stämplar ett antal gånger för att vara på den säkra sidan att jag är nöjd. Jag är nöjd. Iväg med paketet nu.
Nu sitter jag här och är orolig. Har dom fått mitt paket än? Har någon öppnat det? Har någon kommenterat? Och i sådana fall, VAD?
Herregud. Det här är så jobbigt. Snälla låt det för en gång skull bara gå bra då att jag kan dö lycklig när jag är sisådär 100 år.
Herregud. Det här är så jobbigt. Snälla låt det för en gång skull bara gå bra då att jag kan dö lycklig när jag är sisådär 100 år.
Vi kanske ses en annan dag, Peace & Love.
Ännu en festivaldöd. Det är en hemsk epedemi, som verkar vilja sluka allt och alla.
Det är en stor sorg för mig att Peace & Love inte längre finns. Jag såg fram emot mina lediga dagar uppe i Borlänge. Jag hade tänkt köpa en såndär liten systemkarmera från Samsung som inte ser ut som en riktig systemkamera, så att jag kunde göra ett fotoprojekt av mina festivaldagar. Jag hann inte ens fixa ett tält.
Nu kommer jag inte behöva göra något av det där jag tänkt. Inte just nu i alla fall. Jag kommer inte behöva tänka ut en bra packning. Behöver inte boka tågbiljetter. Behöver inte köpa burkmat. Behöver inte...
Jag känner mig så otroligt tom. Imorse när jag vaknade kändes världen alldeles för tyst för mig. Tyst i själen.
Och allting jag gjorde blev fel. Jag skrev fel saker. Hörde inte vad folk sa på jobbet och allt kändes bara främmande. Jag själv gick i slow motion. Idag har jag varit efter, långsam, borta.
Jag orkar inte med detta. Jag vill inte vara arg på Bråvalla med tunga namn som Green Day, men det är svårt att inte låta bli. Var dom verkligen tvungna att hålla sin festival samma vecka som Peace & Love? Vet inte. Jag säger som Petter, måste festivalerna kriga mot varandra. Ingen vinner ju på det. Uppenbarligen.
Jag trodde aldrig att det här skulle hända. Speciellt inte när jag ser tillbaka på allt. 2011 var bara igår och dom var störst. Min kärlek för allt detta är så obeskrivligt stor. När jag stod där och dansade loss framför scenen fanns verkligen det här scenariot inte i min världsbild.
Jag tänkte att jag skulle åka till Peace & Love flera gånger. Tills jag blev gammal.
Morgonen år 2011 då jag packade ihop mina tillhörigheter, när allt var över, så var det alltså sista gången.
Jag älskar dig Peace & Love, Borlänge.
Jag önskar jag kunde starta en revolution som kunde ta död på den här vågen. Jag vill att festivaler ska blomstra. Jag vill att alla ska ut och dansa nu. Och leva det där festviallivet.
Och från och med nu tänker jag inte lita på någon odödlighet. Man vet verkligen aldrig hur saker blir.
Uppgift 5.
Tar verkligen kål på mig. Vet nästan inte hur jag ska börja. Har gjort min enorma research kring Läkare Utan Gränser, deras cause och kampanjer. Vet vad jag vill belysa, men nu ska jag även till utförandet.
Jag behöver en bra kartläggning nununununu.
Så jag kan lägga på ett kol, istället för att detta ska ta kål på mig.
Måste vara smart, ha något riktigt jävla clever i bakfickan att glänsa med. Vara som Saatchi & Saatchi.
Skitsvårt.
Igår vet jag, eller snarare mig kropp, försökte somna runt 20 gånger. Men min V ruska till mig gång på gång som tur var. Och jag mumlade vidare sådär halvt borta.
Gick sen för att borsta tänderna och skölja ansiktet och där kom jag på någon slags slogan. Jag tror jag tar den för det var liksom ganska bra ändå. Jag kommer nog inte ha en huvudslogan, mer som "rubriker".
DET SKA GÅ VÄGEN och jag ska besegra min ångest. Ångesten är dock en god vän, som säger att någonting inte riktigt känns bra. Så tack.
Jag behöver en bra kartläggning nununununu.
Så jag kan lägga på ett kol, istället för att detta ska ta kål på mig.
Måste vara smart, ha något riktigt jävla clever i bakfickan att glänsa med. Vara som Saatchi & Saatchi.
Skitsvårt.
Igår vet jag, eller snarare mig kropp, försökte somna runt 20 gånger. Men min V ruska till mig gång på gång som tur var. Och jag mumlade vidare sådär halvt borta.
Gick sen för att borsta tänderna och skölja ansiktet och där kom jag på någon slags slogan. Jag tror jag tar den för det var liksom ganska bra ändå. Jag kommer nog inte ha en huvudslogan, mer som "rubriker".
DET SKA GÅ VÄGEN och jag ska besegra min ångest. Ångesten är dock en god vän, som säger att någonting inte riktigt känns bra. Så tack.
Vägen till lycka.
Jag vet inte hur många gånger jag kommer behöva resa på mig. Det känns som jag alltid går i motvind och trillar omkull, ligger på marken i fosterställning och skriker att jag inte vill gå åt ett annat håll.
Jag ska bunkra upp ett förråd av energidryck. Jag måste klara Beckmans om inte annat. Jag bara måste. Jag står inte ut med tanken på att behöva försvara mitt hjärta i ett år till, men jag är beredd på att få göra det. Så länge det behövs.
Jag vill bara vara lycklig och fri. Jag vill inte höra vad andra har att säga, men sanningen är ju att man gör det ändå. Och jag blir så less på det. Jag hör, men jag lyssnar inte. Jag vill bara visa dom jävlarna.
Det känns som om jag vill göra något större och ännu vackrare.
Jag ska bunkra upp ett förråd av energidryck. Jag måste klara Beckmans om inte annat. Jag bara måste. Jag står inte ut med tanken på att behöva försvara mitt hjärta i ett år till, men jag är beredd på att få göra det. Så länge det behövs.
Jag vill bara vara lycklig och fri. Jag vill inte höra vad andra har att säga, men sanningen är ju att man gör det ändå. Och jag blir så less på det. Jag hör, men jag lyssnar inte. Jag vill bara visa dom jävlarna.
Det känns som om jag vill göra något större och ännu vackrare.
Älskade.
Ibland önskar jag att jag hade någon vän jag kunde hålla i handen som en syster.
Är så glad att V finns. För det finns ingen annan där.
Han är min bästa vän, min största kärlek, mitt nu och min framtid.
Är så glad att V finns. För det finns ingen annan där.
Han är min bästa vän, min största kärlek, mitt nu och min framtid.
ni kommer aldrig släppa in mig
slår händerna för ögonen
blundar, blinkar, pressar fingrarna mot tinnigarna
som om något av det ens skulle hjälpa
mitt hjärta fuckar ur
men här sitter jag still
en aprilkväll som denna kan gärna få dö
det känns som en lek
där allt går ut på att vara sämst
jag är bäst
och förlorar igen
blundar, blinkar, pressar fingrarna mot tinnigarna
som om något av det ens skulle hjälpa
mitt hjärta fuckar ur
men här sitter jag still
en aprilkväll som denna kan gärna få dö
det känns som en lek
där allt går ut på att vara sämst
jag är bäst
och förlorar igen
Saker jag vill just nu:
-sluta känna så mycket ångest
-göra klart allt, det tiotusen sakerna jag måste få gjort, nu
-bara veta vad som kommer att hända
Aj.
-göra klart allt, det tiotusen sakerna jag måste få gjort, nu
-bara veta vad som kommer att hända
Aj.
Dreams don't turn to dust.
Ibland går man vilse en stund. Jag är så glad att jag alltid kan hitta tillbaka till min väg och fortsätta följa den.
Det jobbigaste är att man aldrig vet hur den ser ut. Jag vet inte hur nästa halvår kommer att se ut. Hur nästa år blir. Men jag vet ändå vad jag vill, det känns trots allt som något viktigare.
Jag måste bara fortsätta komma ihåg, och påminna mig själv om vad jag vill och vad jag gör. Jag blir lätt ställd, och famlar efter ord jag inte förstår.
Jag gömmer min sanning för att ingen ska förstöra den. Aldrig någonsin igen ska någon få komma så nära. Jag vill vara orubblig.
Det jobbigaste är att man aldrig vet hur den ser ut. Jag vet inte hur nästa halvår kommer att se ut. Hur nästa år blir. Men jag vet ändå vad jag vill, det känns trots allt som något viktigare.
Jag måste bara fortsätta komma ihåg, och påminna mig själv om vad jag vill och vad jag gör. Jag blir lätt ställd, och famlar efter ord jag inte förstår.
Jag gömmer min sanning för att ingen ska förstöra den. Aldrig någonsin igen ska någon få komma så nära. Jag vill vara orubblig.
Keep the earth below my feet.
Vissa dagar vill man bara skära ut sig själv från bilden man är i. Som nu. Jag är så frustrerad över mig själv. Varför har jag inte gjort klart någon uppgift till Beckmans än? Det är en och en halv månad kvar...sluta.
Rosie, du måste skärpa dig.
Nu är tid för att försumma sömnen och bered dig på tinnitus i två veckor snart. Och allt annat som kommer med stress, press och ångest.
MEN! Jag ska inte deppa. Tror jag. Nej, usch jag vill inte.
Så varför gör jag det här igen. Jag måste bara påminna mig då och då. Förutom att jag verkligen vill komma in på någon skola så vill jag även uppnå följande mål:
Göra mig själv stolt. Jag vill känna mig stolt och glad över allt jag gjort i slutet av dagen och i slutet av denna period. Det är nog bland det viktigaste. Att jag kommer kunna bära huvudet högt oavsett hur det går.
Jag kom inte på fler anledningar som skulle vara superviktiga. Visst att man vill visa vad man går för, visa alla att det faktiskt går, men aja. Det finns viktigare saker att sikta mot. Jag vill visa dom jävlarna, men håller jag mig bara skärpt så kommer det med.
You will learn more from a glorious failure than you ever will from something that you never finish.
Tack Mr. Gaiman.
Rosie, du måste skärpa dig.
Nu är tid för att försumma sömnen och bered dig på tinnitus i två veckor snart. Och allt annat som kommer med stress, press och ångest.
MEN! Jag ska inte deppa. Tror jag. Nej, usch jag vill inte.
Så varför gör jag det här igen. Jag måste bara påminna mig då och då. Förutom att jag verkligen vill komma in på någon skola så vill jag även uppnå följande mål:
Göra mig själv stolt. Jag vill känna mig stolt och glad över allt jag gjort i slutet av dagen och i slutet av denna period. Det är nog bland det viktigaste. Att jag kommer kunna bära huvudet högt oavsett hur det går.
Jag kom inte på fler anledningar som skulle vara superviktiga. Visst att man vill visa vad man går för, visa alla att det faktiskt går, men aja. Det finns viktigare saker att sikta mot. Jag vill visa dom jävlarna, men håller jag mig bara skärpt så kommer det med.
You will learn more from a glorious failure than you ever will from something that you never finish.
Tack Mr. Gaiman.
I wanna be the very best, like no one ever was.
Pokémon. Yes.
Men när jag var liten så var det mitt undermedvetna mål. Att vara bäst.
Med den vishet jag fått och skapat under åren vet jag nu att det betyder såhär: Jag ska vara så bra som möjligt anpassat till mig och mina drömmar, mål , förhoppningar och rädslor.
Jag såg fram till att vara bäst i alla lägen fram till jag blev 17, sen var det bra. Jag drog en Picasso och började bryta ner allt. För att bli ännu bättre men på ett sätt med insikt.
Jag brukar aldrig riktigt berätta vad det är jag verkligen drömmer om. Vad mina mål är, hur den väg jag tänkt ut ser ut. Eller inte ser ut. Jag vill inte. Jag skruvar på mig själv och vet inte riktigt vad jag ska säga om någon frågar. Oftast blir det ett dåligt svar. Frågar någon om min Plan B, så blir det också obekvämt. Min Plan B är att få A att fungera. På nåt sätt. På ett annat sätt än vad jag först tänkt ut. Det kan vara världens minsta förändring. Men o så avgörande.
Men när jag var liten så var det mitt undermedvetna mål. Att vara bäst.
Med den vishet jag fått och skapat under åren vet jag nu att det betyder såhär: Jag ska vara så bra som möjligt anpassat till mig och mina drömmar, mål , förhoppningar och rädslor.
Jag såg fram till att vara bäst i alla lägen fram till jag blev 17, sen var det bra. Jag drog en Picasso och började bryta ner allt. För att bli ännu bättre men på ett sätt med insikt.
Jag brukar aldrig riktigt berätta vad det är jag verkligen drömmer om. Vad mina mål är, hur den väg jag tänkt ut ser ut. Eller inte ser ut. Jag vill inte. Jag skruvar på mig själv och vet inte riktigt vad jag ska säga om någon frågar. Oftast blir det ett dåligt svar. Frågar någon om min Plan B, så blir det också obekvämt. Min Plan B är att få A att fungera. På nåt sätt. På ett annat sätt än vad jag först tänkt ut. Det kan vara världens minsta förändring. Men o så avgörande.
Magiska förbindelser.
Häromdagen vad jag tillbaka på Dramaten med min V och såg Farliga Förbindelser. Magisk. Allt där är magiskt. Vi kom dit utan att veta ett dyft om vad det skulle handla om, vilka som var med.
Och där någonstans suckade mitt hjärta och saknaden av teater i mitt liv kom inrusandes som ett lejon från scenen till mig. Som ett filippinskt monsunregn, dem som jag omfamnar och dansar i.
Det enda sättet för att kunna få ha teatern i mitt liv är att gå och se på. Och det är fantastiskt. Jag bestämmer nu, återigen, att jag ska gå på minst en pjäs i månaden. Kom fram till det beslutet när jag även var yngre, med mindre pengar dock verksam i teaterspelandet. Så en direkt saknad fanns inte på samma sätt. Nu _måste_ jag kompensera för det. Jag måste vara med på något sätt annars tynar jag bort. Så känns det.
Mitt fönster står på glänt, måsarna är tillbaka till den pyttelilla sjön vid järnvägen. Dom skriker som bara den och om jag blundar så känns det precis som sommar.
Och där någonstans suckade mitt hjärta och saknaden av teater i mitt liv kom inrusandes som ett lejon från scenen till mig. Som ett filippinskt monsunregn, dem som jag omfamnar och dansar i.
Det enda sättet för att kunna få ha teatern i mitt liv är att gå och se på. Och det är fantastiskt. Jag bestämmer nu, återigen, att jag ska gå på minst en pjäs i månaden. Kom fram till det beslutet när jag även var yngre, med mindre pengar dock verksam i teaterspelandet. Så en direkt saknad fanns inte på samma sätt. Nu _måste_ jag kompensera för det. Jag måste vara med på något sätt annars tynar jag bort. Så känns det.
Mitt fönster står på glänt, måsarna är tillbaka till den pyttelilla sjön vid järnvägen. Dom skriker som bara den och om jag blundar så känns det precis som sommar.
