No lies, just love...

Jag vill komma in. Klart jag vill. Men jag menar, jag vill sjukt jävla verkligen komma in. 

Mitt hjärta krossas om jag inte gör det. Jag orkar inte att den får ta så mycket stryk.

Jag orkar inte försvara mina drömmar, men jag kommer ju självklart att göra det.

Men man blir så utmattad.

 

Jag har hur som helst skickat in allt till Beckmans. Skönt. I måndags. Det var verkligen inte min dag. Allting bara krånglade och jag vill inte längre leva, typ så var det.

Morgonen började hoppfull. Tills jag såg att enligt min orderstatus så var mina utskrifter inte ens utskrivna på Crimson. Jag fick panik. Mailade. Mailade igen. Ringde. Någon otrevlig tant svarade. Kul kul. Hon kallade mig dessutom indirekt för lögnare bara för att hennes kollega hade jobbat där i över 18 år och aldrig skulle säga till mig att mina bilder skulle vara klara på måndag. Men nu fucking gjorde hon det, okej, punkt slut bitch. Tillslut fick jag nog och sa till henne att jag inte på något vis försökte gå om dem och att allt jag ville ha var mina utskrifter och inga pengar tillbaka for fuck sake. Att det ska vara så svårt att fatta. Hon bytte ton i alla fall, och sa att det tyvärr inte fanns mycket att göra. Jag får ringa lite då och då helt enkelt och kolla om allt är klart. Okej.

En stund senare ringer en annan från Crimson, det är så sjukt stor skillnad på henne. Hon är trevlig och förstår, tack du fina människa. Även om det inte fanns så mycket hon kunde göra så var det bara skönt med någon icke-bitter. En stund senare är min orderstatus Levererad. Allt är klart att hämta. 

Så jävla kul att man ska behöva gråta så mycket att alla vaknar först innan allt blir bra.

 

Nästa hinder kommer när jag ska skriva ut papper jag ska skriva på. Dom finns inte i min mail så jag har väl slängt dem för tiotusen år sedan. Och ja, jag gråter mina frustrerade tårar och ringer till Beckmans. Där skickar någon vänlig själ nya till mig och jag skriver ut dem. Klart. Skönt.

 

Nästa! Nu ska jag skriva ut min motivering och en liten text till min sista uppgift. Och färgen till min skrivare krånglar. Jag dör. Och panikskriver motiveringen för hand. Hoppas det ändå är okej. Får jag även nämna att här är det bara 1,5 timmer kvar innan poster stänger.

Min andra text kan jag däremt skriva ut om jag går iva PS. Huh?

 

Nästa! Jag panikpackar mina saker och kommer på att jag inte har adressen. Underbart. Packa upp och kolla snabbt. SPRING TILL TENSTA. Jag behövde inte göra det, men jag kunde inte låta bli. Min pojkvän hamnade på så sätt efter. Han som alltid går så snabbt.

 

Sådär. På med adress och frimärken. Var övertydlig om att datumet måste synas. Postkillen stämplar ett antal gånger för att vara på den säkra sidan att jag är nöjd. Jag är nöjd. Iväg med paketet nu.

 

 

Nu sitter jag här och är orolig. Har dom fått mitt paket än? Har någon öppnat det? Har någon kommenterat? Och i sådana fall, VAD? 
Herregud. Det här är så jobbigt. Snälla låt det för en gång skull bara gå bra då att jag kan dö lycklig när jag är sisådär 100 år.