No lies, just love...

Jag kommer inte kunna ändra på någon. Inte direkt. Men efter idag känner jag bara att det behövs något för att få folk att bara våga mera. Våga vara knäpp, göra galna saker. Våga gå utanför tryggheten. Våga säga ja.

Vi hade grupparbete i skolan. Vi skulle göra en musikal till nästa dag. Ingen känner varandra i princip och 100% skulle ges. Jag taggade som fan, och jag ville verkligen bara få leva ut min teatersida, sjunga för full halls och skita i alla andra som skulle kolla på.
Det slutar med total död. Jag förstår att man måste anpassa sig efter varandra, men om alla bara säger nej till varenda fucking idé och inte kan komma på något själva så vad fan...vad gör ni här? Det känns som om jag, och som tur var en till, blev sågade hela tiden. Vi anpassade oss, korrigerade våra excentriska personligheter medan dom inte gjorde ett skit för att få allt att fungera.
Jag tycker att det är så extremt mesigt att inte våga ge allt. Jag vet att alla kanske inte riktigt har det i sig, men det var inte det. Det var hela grejen med att dra ner oss, hela gruppen...och jag avskydde det. Ingen försökte och ingen ville ens gå i närheten av kanten runt deras trygghetsbox. Allt blev så fel. Hälften hoppade av. Jag satt där, blev bara tystare och tystare och ville bara slå till någon. Min frustration var så tung. Hur man än gjorde blev det inte bra. Och jag känner att det inte är rättvist att jag ska behöva skära bort så mycket av mig själv när ingen försöker.

Så. Nu.
Jag startar ett projekt. Precis här och nu. Ett typografiskt projekt som ska få hålla på under hela året.
Jag älskar citat. Vackra, hoppfulla, inspirerande citat som bara får mig att vilja göra en massa konst och leva ut varenda liten och stor dröm jag har. Som får mig att våga, tänka om och tänka en andra gång. Citat som helt enkelt öppnar upp ens tankar och får hjärtat att slå ett extra slag.
Det kanske inte blir bra, min typografi är nog inte bäst, men det får vara som det är och jag kommer kanske få folk att växa. Åtminstone tänka lite till.

Nu kör jag.

Ta mig härifrån, två veckor fram.

Just den här perioden är jobbigast. Det finns ingenting jag kan göra. Jag har varit utmattad efter inlämningarna av mina arbetsprover, och nu är jag trasig över alla besked. Trasig av besked jag väntar på, och besked jag fått.

Tar verkligen kål på mig. Vet nästan inte hur jag ska börja. Har gjort min enorma research kring Läkare Utan Gränser, deras cause och kampanjer. Vet vad jag vill belysa, men nu ska jag även till utförandet.
Jag behöver en bra kartläggning nununununu.
Så jag kan lägga på ett kol, istället för att detta ska ta kål på mig.

Måste vara smart, ha något riktigt jävla clever i bakfickan att glänsa med. Vara som Saatchi & Saatchi.
Skitsvårt.

Igår vet jag, eller snarare mig kropp, försökte somna runt 20 gånger. Men min V ruska till mig gång på gång som tur var. Och jag mumlade vidare sådär halvt borta.
Gick sen för att borsta tänderna och skölja ansiktet och där kom jag på någon slags slogan. Jag tror jag tar den för det var liksom ganska bra ändå. Jag kommer nog inte ha en huvudslogan, mer som "rubriker".

DET SKA GÅ VÄGEN och jag ska besegra min ångest. Ångesten är dock en god vän, som säger att någonting inte riktigt känns bra. Så tack.

Jag vet inte hur många gånger jag kommer behöva resa på mig. Det känns som jag alltid går i motvind och trillar omkull, ligger på marken i fosterställning och skriker att jag inte vill gå åt ett annat håll.

Jag ska bunkra upp ett förråd av energidryck. Jag måste klara Beckmans om inte annat. Jag bara måste. Jag står inte ut med tanken på att behöva försvara mitt hjärta i ett år till, men jag är beredd på att få göra det. Så länge det behövs.

Jag vill bara vara lycklig och fri. Jag vill inte höra vad andra har att säga, men sanningen är ju att man gör det ändå. Och jag blir så less på det. Jag hör, men jag lyssnar inte. Jag vill bara visa dom jävlarna.
Det känns som om jag vill göra något större och ännu vackrare.

Ibland önskar jag att jag hade någon vän jag kunde hålla i handen som en syster.
Är så glad att V finns. För det finns ingen annan där.
Han är min bästa vän, min största kärlek, mitt nu och min framtid.

slår händerna för ögonen
blundar, blinkar, pressar fingrarna mot tinnigarna
som om något av det ens skulle hjälpa
mitt hjärta fuckar ur
men här sitter jag still
en aprilkväll som denna kan gärna få dö
det känns som en lek
där allt går ut på att vara sämst
jag är bäst
och förlorar igen

Ibland går man vilse en stund. Jag är så glad att jag alltid kan hitta tillbaka till min väg och fortsätta följa den.

Det jobbigaste är att man aldrig vet hur den ser ut. Jag vet inte hur nästa halvår kommer att se ut. Hur nästa år blir. Men jag vet ändå vad jag vill, det känns trots allt som något viktigare.
Jag måste bara fortsätta komma ihåg, och påminna mig själv om vad jag vill och vad jag gör. Jag blir lätt ställd, och famlar efter ord jag inte förstår.
Jag gömmer min sanning för att ingen ska förstöra den. Aldrig någonsin igen ska någon få komma så nära. Jag vill vara orubblig.

Häromdagen vad jag tillbaka på Dramaten med min V och såg Farliga Förbindelser. Magisk. Allt där är magiskt. Vi kom dit utan att veta ett dyft om vad det skulle handla om, vilka som var med.

Och där någonstans suckade mitt hjärta och saknaden av teater i mitt liv kom inrusandes som ett lejon från scenen till mig. Som ett filippinskt monsunregn, dem som jag omfamnar och dansar i.

Det enda sättet för att kunna få ha teatern i mitt liv är att gå och se på. Och det är fantastiskt. Jag bestämmer nu, återigen, att jag ska gå på minst en pjäs i månaden. Kom fram till det beslutet när jag även var yngre, med mindre pengar dock verksam i teaterspelandet. Så en direkt saknad fanns inte på samma sätt. Nu _måste_ jag kompensera för det. Jag måste vara med på något sätt annars tynar jag bort. Så känns det.

Mitt fönster står på glänt, måsarna är tillbaka till den pyttelilla sjön vid järnvägen. Dom skriker som bara den och om jag blundar så känns det precis som sommar.

Sitter här och känner mig väldigt beslutsam. Dagens Metro-horoskop lyder:

"Missa inte en möjlighet som nu erbjuds Skorpionen. Du har flera goda egenskaper som det vore synd att inte ta tillvara."

Jag tror egentligen inte på horoskopen. Jag läser dem mest för att det är kul. Står det något dåligt, vill jag göra allt för att kunna säga "Hah, mig kan ingen slå" och om det står något bra tar jag åt mig av det.
Så jag gör lite på mitt eget sätt när det kommer till horoskop. Jag tar bara det som är bra, och så vänder jag på det dåliga.

Jag vet att jag kan. Det här. Det där med det. KONST FFS. Säg det bara.
Men det är kanske det där? Min fucking attityd gentemot mig själv. Jag kan nästan inte ens säga det, som om det låg en förbannelse över mina drömmar.

Hur som helst. Klockan är bara nio. Jag ska bre ut mig på golvet och göra saker och bygga vägar, broar, imperium.

Jag orkar inte med att konst ska vara något jag gör på min fritid. Jag behöver en enorm förändring nu. Igår blev jag en del av familjen Cargo Collective och jag kände mig fantastisk. Ska jobba med att få den i ordning ikväll.
Jag har börjat mina planeringar för Beckmans antagningsprover nu och ska sätta ett par deadlines. Jag jobbar mycket. Mina kvällar är konstkvällar...och nätter. Jag önskar man kunde klara sig på tre timmar sömn varje dag i all evighet.

Det känns konstigt att lära känna nya människor som inte vet en enda grej om en. Och ibland orkar man inte förklara, eller, jag vill ha mer tid att förklara vem jag är. Ett par meningar säger inte så mycket. Känner mig så komplex. Och det är läskigt att tänka att det egentligen inte finns någon som känner mig, förutom min pojkvän och familj. Jag har ju inga vänner direkt. Det kanske räcker med att tänka högt? Jag vet inte. Jag vet att musik finns för mig. Och det känns ju bra.

Jag tänker dra en Lady Gaga.
För jag är trött. Det ska fucking funka, snart, jag lovar.

Början av året var en katastrof och jag fick krypa till sjukhuset två gånger och tillslut operera bort min blindtarm. Dom trodde jag skulle klara mig även när min infektionsnivå var hög och skickade hem mig bara för att sedan läggas in ingen dagen efter. Och infektionen spred sig dessutom. Kul kul.
Efter operationen ringer det och jag har fått jobb som värdinna på McD. Och det gjorde min dag.
Jag läker fortfarande. Ibland kan jag få plötsliga hugg i ett av snitten (har tre) och då tror jag alltid att det gått upp, för det blir varmt och sticks och gör ont.

Jag älskar mitt nya jobb. Det känns bättre där än när jag var privatlärare. Jobbar med ett bra gäng och jag trivs en massa.

Nu är jag påväg till min bror i Örebro. Och jag är så trött. Mina ögon är blodsprängda och mina leder värker.
Har jobbat mycket med mina uppgifter till Konstfack, så det är därför.
Vågar därför inte somna på bussen för då vaknar jag säkert när jag är i Göteborg.

Såhär tänker jag:

är jag stolt och glad över vad jag gjort under slutet av dagen, så spelar det ingen roll om jag kommer in eller inte. Faktiskt.

Och jag menar det verkligen.

Det är nog dags för en checklista. För just nu känns det inte så jättebra att vara jag.
Hej identitetskris och allmän smörja.
Vet inte hur jag ska hinna,
vet inte hur jag ska göra,
vet inte hur jag ska börja,
vet inte om jag vill.

Mitt första nyårslöfte är att jag inte får köpa ett enda par skor på hela året. Jag har dom skor jag behöver och inte behöver egentligen och dom borde räcka gott och väl för mer än ett år.
Jag älskar skor. Så är det bara.
De skor jag köper har jag i flera år så det är inte det att jag bara konsumerar och spenderar pengar på skit.
Jag gillar när det är ordentligt för sådan är även jag som person. Jag sköter om mina skor väl. Smörjer dem, impregnerar etc.
Så det är inte att jag slösar på mina pengar precis även om det såklart händer eftersom att skor inte är gratis.
Det är mest själva grejen med att jag har så många som är mitt problem. Jag börjar få ångest så jag tar det som ett tecken på att jag borde ändra lite på mig själv. Så varför inte nu, inför ett nytt år?

Tvåtusentolv har nog varit det år då jag köpt flest skor under, ungefär runt sju par. Kanske åtta.
Men nu är det slut på mitt sko-nörderi.
Jag har även börjat rensa ut skor jag inte längre använder. Inget kommer att kastas, allt skänks bort alternativt säljs.

Det här är egentligen jättelöjligt, men till mitt försvar så förtjänar jag att vara löjlig och ingen behöver veta varför.
De skor jag nu har och kommer att leva med är underbara. Jag älskar dem av hela mitt hjärta!

“Give a girl the right shoes, and she can conquer the world.”
― Marilyn Monroe

Jag är glad över att jag har Viktor. För jag tror inte riktigt att jag har någon annan än honom och min bästa vän (som just nu ändå befinner sig i Frankrike).
I fredags opererades min mamma och han satt där med mig hela dagen, på tom mage. Vi visste inte riktigt när vi kunde åka hem och hur lång tid det tog att vakna upp efteråt plus all vila. Så vi satt där i all ovisshet och när vi väl åkt hem för att äta ringde telefonen och då skulle vi tillbaka för att hämta upp henne.
Vid fyra-halv fem ungefär så åt vi en massa. Vi sov sent och så vaknade vi innan klockan sex, så efter maten somnade vi båda direkt.
Vi vaknade upp och kollade på Glee sen.
Det var inte en rolig dag. Den var seg och jobbig. Men det blev okej för att jag ändå hade honom.