Och här är den egentliga sanningen.
Jag vill komma in. Klart jag vill. Men jag menar, jag vill sjukt jävla verkligen komma in.
Mitt hjärta krossas om jag inte gör det. Jag orkar inte att den får ta så mycket stryk.
Jag orkar inte försvara mina drömmar, men jag kommer ju självklart att göra det.
Men man blir så utmattad.
Jag har hur som helst skickat in allt till Beckmans. Skönt. I måndags. Det var verkligen inte min dag. Allting bara krånglade och jag vill inte längre leva, typ så var det.
Morgonen började hoppfull. Tills jag såg att enligt min orderstatus så var mina utskrifter inte ens utskrivna på Crimson. Jag fick panik. Mailade. Mailade igen. Ringde. Någon otrevlig tant svarade. Kul kul. Hon kallade mig dessutom indirekt för lögnare bara för att hennes kollega hade jobbat där i över 18 år och aldrig skulle säga till mig att mina bilder skulle vara klara på måndag. Men nu fucking gjorde hon det, okej, punkt slut bitch. Tillslut fick jag nog och sa till henne att jag inte på något vis försökte gå om dem och att allt jag ville ha var mina utskrifter och inga pengar tillbaka for fuck sake. Att det ska vara så svårt att fatta. Hon bytte ton i alla fall, och sa att det tyvärr inte fanns mycket att göra. Jag får ringa lite då och då helt enkelt och kolla om allt är klart. Okej.
En stund senare ringer en annan från Crimson, det är så sjukt stor skillnad på henne. Hon är trevlig och förstår, tack du fina människa. Även om det inte fanns så mycket hon kunde göra så var det bara skönt med någon icke-bitter. En stund senare är min orderstatus Levererad. Allt är klart att hämta.
Så jävla kul att man ska behöva gråta så mycket att alla vaknar först innan allt blir bra.
Nästa hinder kommer när jag ska skriva ut papper jag ska skriva på. Dom finns inte i min mail så jag har väl slängt dem för tiotusen år sedan. Och ja, jag gråter mina frustrerade tårar och ringer till Beckmans. Där skickar någon vänlig själ nya till mig och jag skriver ut dem. Klart. Skönt.
Nästa! Nu ska jag skriva ut min motivering och en liten text till min sista uppgift. Och färgen till min skrivare krånglar. Jag dör. Och panikskriver motiveringen för hand. Hoppas det ändå är okej. Får jag även nämna att här är det bara 1,5 timmer kvar innan poster stänger.
Min andra text kan jag däremt skriva ut om jag går iva PS. Huh?
Nästa! Jag panikpackar mina saker och kommer på att jag inte har adressen. Underbart. Packa upp och kolla snabbt. SPRING TILL TENSTA. Jag behövde inte göra det, men jag kunde inte låta bli. Min pojkvän hamnade på så sätt efter. Han som alltid går så snabbt.
Sådär. På med adress och frimärken. Var övertydlig om att datumet måste synas. Postkillen stämplar ett antal gånger för att vara på den säkra sidan att jag är nöjd. Jag är nöjd. Iväg med paketet nu.
Nu sitter jag här och är orolig. Har dom fått mitt paket än? Har någon öppnat det? Har någon kommenterat? Och i sådana fall, VAD?
Herregud. Det här är så jobbigt. Snälla låt det för en gång skull bara gå bra då att jag kan dö lycklig när jag är sisådär 100 år.
Herregud. Det här är så jobbigt. Snälla låt det för en gång skull bara gå bra då att jag kan dö lycklig när jag är sisådär 100 år.
Vi kanske ses en annan dag, Peace & Love.
Ännu en festivaldöd. Det är en hemsk epedemi, som verkar vilja sluka allt och alla.
Det är en stor sorg för mig att Peace & Love inte längre finns. Jag såg fram emot mina lediga dagar uppe i Borlänge. Jag hade tänkt köpa en såndär liten systemkarmera från Samsung som inte ser ut som en riktig systemkamera, så att jag kunde göra ett fotoprojekt av mina festivaldagar. Jag hann inte ens fixa ett tält.
Nu kommer jag inte behöva göra något av det där jag tänkt. Inte just nu i alla fall. Jag kommer inte behöva tänka ut en bra packning. Behöver inte boka tågbiljetter. Behöver inte köpa burkmat. Behöver inte...
Jag känner mig så otroligt tom. Imorse när jag vaknade kändes världen alldeles för tyst för mig. Tyst i själen.
Och allting jag gjorde blev fel. Jag skrev fel saker. Hörde inte vad folk sa på jobbet och allt kändes bara främmande. Jag själv gick i slow motion. Idag har jag varit efter, långsam, borta.
Jag orkar inte med detta. Jag vill inte vara arg på Bråvalla med tunga namn som Green Day, men det är svårt att inte låta bli. Var dom verkligen tvungna att hålla sin festival samma vecka som Peace & Love? Vet inte. Jag säger som Petter, måste festivalerna kriga mot varandra. Ingen vinner ju på det. Uppenbarligen.
Jag trodde aldrig att det här skulle hända. Speciellt inte när jag ser tillbaka på allt. 2011 var bara igår och dom var störst. Min kärlek för allt detta är så obeskrivligt stor. När jag stod där och dansade loss framför scenen fanns verkligen det här scenariot inte i min världsbild.
Jag tänkte att jag skulle åka till Peace & Love flera gånger. Tills jag blev gammal.
Morgonen år 2011 då jag packade ihop mina tillhörigheter, när allt var över, så var det alltså sista gången.
Jag älskar dig Peace & Love, Borlänge.
Jag önskar jag kunde starta en revolution som kunde ta död på den här vågen. Jag vill att festivaler ska blomstra. Jag vill att alla ska ut och dansa nu. Och leva det där festviallivet.
Och från och med nu tänker jag inte lita på någon odödlighet. Man vet verkligen aldrig hur saker blir.
Uppgift 5.
Tar verkligen kål på mig. Vet nästan inte hur jag ska börja. Har gjort min enorma research kring Läkare Utan Gränser, deras cause och kampanjer. Vet vad jag vill belysa, men nu ska jag även till utförandet.
Jag behöver en bra kartläggning nununununu.
Så jag kan lägga på ett kol, istället för att detta ska ta kål på mig.
Måste vara smart, ha något riktigt jävla clever i bakfickan att glänsa med. Vara som Saatchi & Saatchi.
Skitsvårt.
Igår vet jag, eller snarare mig kropp, försökte somna runt 20 gånger. Men min V ruska till mig gång på gång som tur var. Och jag mumlade vidare sådär halvt borta.
Gick sen för att borsta tänderna och skölja ansiktet och där kom jag på någon slags slogan. Jag tror jag tar den för det var liksom ganska bra ändå. Jag kommer nog inte ha en huvudslogan, mer som "rubriker".
DET SKA GÅ VÄGEN och jag ska besegra min ångest. Ångesten är dock en god vän, som säger att någonting inte riktigt känns bra. Så tack.
Jag behöver en bra kartläggning nununununu.
Så jag kan lägga på ett kol, istället för att detta ska ta kål på mig.
Måste vara smart, ha något riktigt jävla clever i bakfickan att glänsa med. Vara som Saatchi & Saatchi.
Skitsvårt.
Igår vet jag, eller snarare mig kropp, försökte somna runt 20 gånger. Men min V ruska till mig gång på gång som tur var. Och jag mumlade vidare sådär halvt borta.
Gick sen för att borsta tänderna och skölja ansiktet och där kom jag på någon slags slogan. Jag tror jag tar den för det var liksom ganska bra ändå. Jag kommer nog inte ha en huvudslogan, mer som "rubriker".
DET SKA GÅ VÄGEN och jag ska besegra min ångest. Ångesten är dock en god vän, som säger att någonting inte riktigt känns bra. Så tack.
Vägen till lycka.
Jag vet inte hur många gånger jag kommer behöva resa på mig. Det känns som jag alltid går i motvind och trillar omkull, ligger på marken i fosterställning och skriker att jag inte vill gå åt ett annat håll.
Jag ska bunkra upp ett förråd av energidryck. Jag måste klara Beckmans om inte annat. Jag bara måste. Jag står inte ut med tanken på att behöva försvara mitt hjärta i ett år till, men jag är beredd på att få göra det. Så länge det behövs.
Jag vill bara vara lycklig och fri. Jag vill inte höra vad andra har att säga, men sanningen är ju att man gör det ändå. Och jag blir så less på det. Jag hör, men jag lyssnar inte. Jag vill bara visa dom jävlarna.
Det känns som om jag vill göra något större och ännu vackrare.
Jag ska bunkra upp ett förråd av energidryck. Jag måste klara Beckmans om inte annat. Jag bara måste. Jag står inte ut med tanken på att behöva försvara mitt hjärta i ett år till, men jag är beredd på att få göra det. Så länge det behövs.
Jag vill bara vara lycklig och fri. Jag vill inte höra vad andra har att säga, men sanningen är ju att man gör det ändå. Och jag blir så less på det. Jag hör, men jag lyssnar inte. Jag vill bara visa dom jävlarna.
Det känns som om jag vill göra något större och ännu vackrare.
