Vi kanske ses en annan dag, Peace & Love.
Ännu en festivaldöd. Det är en hemsk epedemi, som verkar vilja sluka allt och alla.
Det är en stor sorg för mig att Peace & Love inte längre finns. Jag såg fram emot mina lediga dagar uppe i Borlänge. Jag hade tänkt köpa en såndär liten systemkarmera från Samsung som inte ser ut som en riktig systemkamera, så att jag kunde göra ett fotoprojekt av mina festivaldagar. Jag hann inte ens fixa ett tält.
Nu kommer jag inte behöva göra något av det där jag tänkt. Inte just nu i alla fall. Jag kommer inte behöva tänka ut en bra packning. Behöver inte boka tågbiljetter. Behöver inte köpa burkmat. Behöver inte...
Jag känner mig så otroligt tom. Imorse när jag vaknade kändes världen alldeles för tyst för mig. Tyst i själen.
Och allting jag gjorde blev fel. Jag skrev fel saker. Hörde inte vad folk sa på jobbet och allt kändes bara främmande. Jag själv gick i slow motion. Idag har jag varit efter, långsam, borta.
Jag orkar inte med detta. Jag vill inte vara arg på Bråvalla med tunga namn som Green Day, men det är svårt att inte låta bli. Var dom verkligen tvungna att hålla sin festival samma vecka som Peace & Love? Vet inte. Jag säger som Petter, måste festivalerna kriga mot varandra. Ingen vinner ju på det. Uppenbarligen.
Jag trodde aldrig att det här skulle hända. Speciellt inte när jag ser tillbaka på allt. 2011 var bara igår och dom var störst. Min kärlek för allt detta är så obeskrivligt stor. När jag stod där och dansade loss framför scenen fanns verkligen det här scenariot inte i min världsbild.
Jag tänkte att jag skulle åka till Peace & Love flera gånger. Tills jag blev gammal.
Morgonen år 2011 då jag packade ihop mina tillhörigheter, när allt var över, så var det alltså sista gången.
Jag älskar dig Peace & Love, Borlänge.
Jag önskar jag kunde starta en revolution som kunde ta död på den här vågen. Jag vill att festivaler ska blomstra. Jag vill att alla ska ut och dansa nu. Och leva det där festviallivet.
Och från och med nu tänker jag inte lita på någon odödlighet. Man vet verkligen aldrig hur saker blir.
Jag tolkar den utdragna tystnaden som ett nej.
That's just the way it is.
Jag satt på tåget och kunde se mig själv drunkna bara, eller ståendes helt tafatt på ingenting. Helt svart under fötterna, ovan huvudet och runt om. Överallt. Svart. Ibland känns det här bara så jävla svart.
Jag vet inte exakt vad det är jag försöker att ta mig till förutom att det är något jag vill. Det är inget mål jag inte vill till, och det är det som jag tycker är viktigast.
Jag har inte ens en back-up plan. Men dom är ändå så lätta att komma på så jag kan ta det senare.
Leker med mitt projektarbete nu. Temat är identitet, och jag har grävt ner mig i så mycket research, reflektioner på min research och sedan kollat upp nya tankar och undersökt en massa filosofi. Med andra ord så är jag mer vilse nu än vad jag var innan. Då hade jag dessutom klara och tydliga idéer på hur och vad jag skulle göra.
Sen sprang jag ifrån allt, men det är sjukt intressant.
Så det är ändå okej.
Det blir väldigt abstrakt, nu när man bryter ner allt bit för bit till ännu mindre bitar som sprids runt överallt.
Hej.
Vilse.
Det låter, men ändå inte. Det är så tyst det kan bli. Fysiskt.
Som att nöta tills det känns rätt. Men även när det inte känns rätt så är det det.
Man dunkar huvudet mot väggen. Psykiskt.
Det jag hör nu, hör bara jag.
Och att gå vilse, är att gå rätt väg trots allt.
Spring, spring, spring.
"The dog days are over
The dog days are done
The horses are coming
So you better run
Run fast for your mother, run fast for your father
Run for your children, for your sisters and brothers
Leave all your love and your longing behind
You cant carry it with you if you want to survive"
The dog days are done
The horses are coming
So you better run
Run fast for your mother, run fast for your father
Run for your children, for your sisters and brothers
Leave all your love and your longing behind
You cant carry it with you if you want to survive"
Ord.
"Om kunskap kan skapa problem, kan vi inte lösa dem genom okunskap."
- Isaac Asimov (1920-1992)
Flygande tankar, bultande hjärtan & Mississippi kan vänta.
Bara man vet att man existerar för någon så existerar man mera. Så fort den känslan försvinner, börjar avta och mista sin färg så blir man mindre och inte fullkomligt existerande. Det är som om man måste finnas i andras tankar för att finnas på riktigt. Nästan som om det är tankarna som är ens syre och skapare. Typ Gud.
Men även om man inte finns i någon annan så vet man att man lever, men kanske lite mer färglös. Eller mer färgglad.
Vissa finns ju bara för någon annan för att sedan dö om denne slutar andas. Det är sådant man ibland får läsa om i tidningarna. Ett fint gammalt par som slocknade och blev till stjärndamm eller vad det nu är som händer med en. Jag tycker om ordet _stjärndamm_. Den både betyder och inte betyder något. Sorgligt att den andra dör med för att han/hon inte kan finnas som halv, men ändå så himla lyckligt och fint. Det smälter nästan ned en. Typ Cancer. Av kärlek. Så det finns alltså bra cancer.
Man kan också existera mindre fastän man inte borde det om man inte vet om att man finns hos någon. Som med blyga personer. Kanske existerar man jättemycket, men man vet bara inte om det. Kanske ser man inte det om man är väldigt blind eller blyg själv.
Osäkerheten. Den är allt bra lurig, för då vet man inte om det är bra eller dåligt.
De finns dom runt omkring en som agerar som fällor precis som osäkerheten, men dom är värre. Dom vill se en existera mindre, falla, trilla omkull och slå sig riktigt hårt mot asfalten.
Och jag undrar bara, hur kan man vilja finnas på det sättet?
Du förföljer mig.
Lägger allt åt sidan. Suckar. Fuck.
En nanosekund senare.
Du måste skämta.
Keep going.
Jag kan inte skilja på - Melissa Horn.
Det är dags att tänka efter och jag vill inte följa med det har regnat hela sommaren och jag känner med det Jag ville vänta tills du frågade och du frågade tillslut jag hörde sånger i mitt huvud men dom kom aldrig ut Du ville prata häromdagen och helt plötsligt blev det tyst jag undrar vad som hände vi som skrattade nyss Nu tror du säkert att jag hoppas på nåt som aldrig ska bli av men jag har aldrig lyssnat när du lovat aldrig ställt några krav Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig jag kan inte skilja på om jag vill va med dig jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig jag kan inte skilja på om jag vill skada dig men du om nån borde förstå att man inte gör såhär mot mig Vi tar en paus och lämnar rummet och nu släpper du min hand på varsin sida av vägen som en främling för varann Jag vet precis vad du känner fast du aldrig sagt ett ord du har viljan att bli större här är du redan stor
Evitar los problemas que debes enfrentar es evitar la vida que tienes que vivir.
Avoiding problems you need to face is avoiding the life you need to live.
- Paulo Coelho
2.5.
Cassie: Do you know what hurts most about a broken heart? Not being able to remember how you felt before... try and keep that feeling, because... if it goes... you'll never get it back
Chris: What happens then?
Cassie: You lay waste to the world... and everything in it.
Chris: What happens then?
Cassie: You lay waste to the world... and everything in it.
