Inför Konstskolans utställning, part one.
4 timmar senare och allt är nu inramat och klart. Är trött på passepartouter nu, orkar inte skräddarsy (skräddarskära?) fler, men det blev perfekt. Fotografierna framkallades helt utmärkt! Tack Crimson, finns inget bättre fotolabb. Inom 4 timmar hade de mina bilder klara för att hämtas ut, jävlar!
Imorgon skall vi ställa i ordning i skolan inför våran konstutställning. Ska bli kul på fredag!
Längtar som en liten tok till helgen då jag tänker kasta mig i gräset och bosätta mig utomhus.
Har varit instängd helt sen i februari i princip. NO MORE! Men det har varit värt allt.
This stupid sense of control will kill us all.
Måste hinna framkalla, och montera, innan torsdag klockan nio.
Vet fan inte hur jag ska hinna. Alls. Med något. Just nu.
1. Fixa det här.
2. Ta målningen till skolan och måla klart.
3. Montera en massa saker.
4. Brick.
5. Chair.
6. Josiah.
7. Naked, bored booth.
ALLT.
Innan torsdag.
Oh fuuuuuck.
OCH JUSTE!
Måste vara i grafiksalen också. Ännu mera fuck.
Inte okej.
Snabbt ut.
Ställer mig på brädan.
Har längtat.
Tittar ner...och jag har en stor jävla spricka på min longboard.
What now?
Längtar fortfarande.
Och jag började seriöst gråta, usch jag orkar inte det här.
Filosofiskt skit när det är för sent på natten och för tidigt på morgonen.
Jag önskar man kunde klippa bort precis allt som alla andra tycker och tänker om vad man borde göra.
Jag kan lätt säga att jag alltid går min egen väg, för man har lärt sig det genom åren, att det är det enda som fungerar på riktigt, men så kommer det stunder då allt går på lågvarv. Det blir segt. Trögt. Man bromsas ner av andra och jag bara hatar det. Det är mänskligt, för vi känner alla så, mer eller mindre.
Just nu kan jag känna att jag bara är fel i precis allt.
Det behöver inte vara att man får det uppkört rakt i ansiktet på en, det här med vad någon annan tycker...utan det kan vara helt indirekt.
Ju närmare den personen står en, detso värre...bara man har någon slags koppling, den behöver inte ens vara djup.
Det hela är urlöjligt, men det är bara så jävla mänskligt. Vilket är pinsamt med tanke på att vi är så pass intelligenta...eller, ja, KAN vara det med vissa som undantag.
Samtidigt är det just det som tar oss ifrån det mer djuriska och instiktiva, eller är just detta det som är djuriskt och intinktivt? Både och, inser jag nu när jag ändå tänker mer kring det. Eftersom att vi ändå är flockdjur så vill man inte avvika och bli utstött, vilket hela det här inlägget egentligen handlar om. Att avvika i det här fallet är att bara skita i precis allt, och jag menar ALLT av vad det andra tycker.
Man borde dessutom börja ifrågasätta varför dom tycker som dom tycker och kanske inte bara ta åt sig.
Nu vet jag inte längre riktigt vad det här inlägget handlar om.
Jag vet varför jag började skriva det, det kanske räcker.
Det känns i alla fall bättre nu är för tio minuter sen. Att bara få skriva ner saker är mitt botemedel mot det mesta som spelar någon roll.
Okej, så min slutsats är nu: Jag är awesome och jag tänker inte stanna.
Jag tolkar den utdragna tystnaden som ett nej.
That's just the way it is.
Jag satt på tåget och kunde se mig själv drunkna bara, eller ståendes helt tafatt på ingenting. Helt svart under fötterna, ovan huvudet och runt om. Överallt. Svart. Ibland känns det här bara så jävla svart.
Jag vet inte exakt vad det är jag försöker att ta mig till förutom att det är något jag vill. Det är inget mål jag inte vill till, och det är det som jag tycker är viktigast.
Jag har inte ens en back-up plan. Men dom är ändå så lätta att komma på så jag kan ta det senare.
Leker med mitt projektarbete nu. Temat är identitet, och jag har grävt ner mig i så mycket research, reflektioner på min research och sedan kollat upp nya tankar och undersökt en massa filosofi. Med andra ord så är jag mer vilse nu än vad jag var innan. Då hade jag dessutom klara och tydliga idéer på hur och vad jag skulle göra.
Sen sprang jag ifrån allt, men det är sjukt intressant.
Så det är ändå okej.
Det blir väldigt abstrakt, nu när man bryter ner allt bit för bit till ännu mindre bitar som sprids runt överallt.
Yoü and I.
Run With Me.
Vill resa. Nu. Eller kanske i sommar.
Har inte alls mycket pengar så jag borde bara glömma allt, men jag vill verkligen och det brukar oftast räcka långt att bara vilja.
Om en månad är jag hur som helst i gamla goda London för en vecka. Nästa blir att försöka ta mig till Danmark. Har jag tur kommer jag undan med 500 kr tur och retur...har jag inte så mycket tur så får jag väl cykla.
Längtar så jag spricker.
Manic Pixie Dream Girl.
Jupp.
Delar av en aprilhimmel.
