No lies, just love...

Första gången jag blev helt såld för musiken. Första gången allt kändes så mycket mer än annat jag hört innan. Jag var ung och liten med hår som fick eget liv och började locka sig själv.
Ni tog mitt hjärta, och jag sålde min själ. Jag ville göra allt för er, My Chemical Romance.

 

Jag vet inte om någon riktigt kan förstå hur mycket av en tragedi det är för mig att dom nu gjort slut. Dom har gjort sitt och nu går ridån ner. Jag står längst fram och ser hur det slutar. 

Ja, jag sålde min själ. Till musiken. Jag har sedan dess varit besatt av musik. Jag har behövt det mer än dom flesta, och jag vet att min extremt stora kärlek till musiken är just...extrem. Jag förstår inte hur man ens kan leva på ett annat sätt än just så som jag gör. Jag hade inte ens velat leva utan den. Och jag vet att MCR var bomben som föll och jag såg aldrig mig om igen när jag väl var fast. Många musiker och band fanns innan, men inte på samma sätt. Inte lika stort. Inte lika avgörande. Jag har mycket att tacka dem, så allt är inte tragedi. 

 

Jag formas mycket av musiken. Av personligheterna bakom och runt den. En stort del av mig är just My Chemical Romance. Och jag vet att folk inte tror att man kan ha en lista på hundra musiker som betytt allt för en, men det kan jag. För som jag sa, det jag känner för musiken är extrem kärlek. Jag skulle aldrig kunna beskriva hur jag känner. 

 

My Chem kom tidigt in i mitt liv. Det finns ett ögonblick när Helena precis kommit ut och jag ser en glimt av musikvideon på MTV. Jag stannar till. Jag fastnar. Sen dröjer det ett tag till innan jag hittar dem igen. Och då släpper jag inte taget. 

Jag vill sätta mig ner och skriva om alla mina minnen jag har med dem. Men inte nu. Jag skulle inte klara av det (jag har redan försökt idag). 

 

Jag har lärt mig mycket om mig själv genom deras musik. Dom hjälpte mig hitta lite bättre i den här världen som man så lätt går vilse i. När jag var nere så fick jag gråta ut, sedan lyfte de upp mig och jag kände mig starkare med dem vid min sida. 

Jag tror att en anledning till varför jag känner så starkt för musiken är för att jag alltid varit ganska ensam. Musiken har alltid funnits där för mig när ingen annan fanns.

 

Jag är så sjukt jävla tacksam. Jag är så tacksam för att jag fått se dem spela live alla de gånger de besökt Sverige. Tacksam för att jag fått träffa dem. Tacksam över att jag fått skaka hand med dem.

Jag kommer alltid kunna lyssna på deras musik. I all evighet, så länge jag lever och lite till.

Jag gör det nu, dom håller om mig nu när dom gått. Dom finns kvar och får mig att känna mig bättre. Jag känner mig faktiskt ganska så fucking kick-ass med tanke på hur mycket jag gråtit de senaste timmarna. Jag förstår inte riktigt. Men det är så dom alltid gjort. Lyft upp mig. Jag lyssnar på deras musik innan jag ska möta något jag inte riktigt vill möta. Och då känns allt bättre. 

 

Jag är sonen Gerard sjunger om i Welcome to The Black Parade. 

 

"Will you defeat them
Your demons and all the non-believers
The plans that they have made?

Because one day I'll leave you
A phantom to lead you in the summer
To join the black parade."

 

Jag fryser av gåshuden jag får när jag hör deras musik. Så jävla fantastisk. Så vackert. Otroligt. Starkt. Underbart. Magnifikt. Jag hittar inte de rätta orden...

 

Jag är väldigt glad att jag har dem. Jag kommer alltid att stå och mima och dansa runt till dem. För det är så jälva underbart och befriande att göra det. Känslan man får av att ge allt man har till Famous Last Words. Känslan man får av The Only Hope For Me Is You. Obeskrivligt. 

 

Jag orkar inte med att konst ska vara något jag gör på min fritid. Jag behöver en enorm förändring nu. Igår blev jag en del av familjen Cargo Collective och jag kände mig fantastisk. Ska jobba med att få den i ordning ikväll.
Jag har börjat mina planeringar för Beckmans antagningsprover nu och ska sätta ett par deadlines. Jag jobbar mycket. Mina kvällar är konstkvällar...och nätter. Jag önskar man kunde klara sig på tre timmar sömn varje dag i all evighet.

Det känns konstigt att lära känna nya människor som inte vet en enda grej om en. Och ibland orkar man inte förklara, eller, jag vill ha mer tid att förklara vem jag är. Ett par meningar säger inte så mycket. Känner mig så komplex. Och det är läskigt att tänka att det egentligen inte finns någon som känner mig, förutom min pojkvän och familj. Jag har ju inga vänner direkt. Det kanske räcker med att tänka högt? Jag vet inte. Jag vet att musik finns för mig. Och det känns ju bra.

Jag tänker dra en Lady Gaga.
För jag är trött. Det ska fucking funka, snart, jag lovar.

Början av året var en katastrof och jag fick krypa till sjukhuset två gånger och tillslut operera bort min blindtarm. Dom trodde jag skulle klara mig även när min infektionsnivå var hög och skickade hem mig bara för att sedan läggas in ingen dagen efter. Och infektionen spred sig dessutom. Kul kul.
Efter operationen ringer det och jag har fått jobb som värdinna på McD. Och det gjorde min dag.
Jag läker fortfarande. Ibland kan jag få plötsliga hugg i ett av snitten (har tre) och då tror jag alltid att det gått upp, för det blir varmt och sticks och gör ont.

Jag älskar mitt nya jobb. Det känns bättre där än när jag var privatlärare. Jobbar med ett bra gäng och jag trivs en massa.

Nu är jag påväg till min bror i Örebro. Och jag är så trött. Mina ögon är blodsprängda och mina leder värker.
Har jobbat mycket med mina uppgifter till Konstfack, så det är därför.
Vågar därför inte somna på bussen för då vaknar jag säkert när jag är i Göteborg.