Sometimes I wonder why I even bother.
If I Don't Live Today, Then I Might Be Here Tomorrow.
Grejen är den att man vet ju att det blir bättre sen, men jag vill ha ljuset _nu_ så man kan andas lättare. Jag står inte ut med att vänta på en vändning.
Midnatt och röda bilar och konstig främling som kanske är snäll men man vet aldrig.
Så nej kära främling, jag vill inte ha skjuts hem i din bil. Du kanske är en sån där idiot, men jag hoppas att du inte är det. Det finns ju redan tillräckligt av sånna här på vår planet. Dessutom kände jag inte för att riskera nåt, typ mitt mitt liv eller något liknande, även om jag ville bli så liten som möjligt och försvinna. Men jag tänkte liksom vakna helt happy och sunshine och hur ska man göra det om man tappat bort sitt liv? Det går ju inte.
Man vet liksom aldrig vad som kommer att hända nästa dag. Då kan skitdagar som dessa förintas av morgondagens awesomeness. Det gäller bara att försöka komma ihåg det.
Jag är konstig.
Jag gillar måndagar, men måndagar gillar inte mig.
Jag vet inte riktigt vad det är jag skriver känner jag, men man kan ju inte veta allting.
Här är låten som fick mig att älska Mando Diao för all evighet.
Måndagsflum.
Känner mig som fröken opepp nr.1 och ändå som världens mest peppiga. Jag är helt seg och hyper. Svart på vitt, vitt på svart.
Men dom sopar vägarna! Det är typ det bästa oljudet som finns. På tal om ojlud, jag hoppas dom snart är klara med att renovera lägenheten brevid som jag ligger vägg i vägg med. Jag skojar inte, mina öron känns väldigt ömma. Varför var min ex-granne, galna Gunilla, tvungen att bara förstöra allt? Nu kan man ju inte sova, tack för det liksom.
Men men men...sopade vägar!
Jag funderar på att byta hjul på brädan till nåt mjukare.
Min kudde är jätteblöt för jag la mig i sängen och läste efter att jag duschat. Smart.
Jag tycker verkligen den här bilden är fin. ♥
Small Deaths.
Om folk bara kunde sluta säga saker dom ändå inte menar, eller kanske börja mena det som sägs, så skulle nog de flesta må bättre.
Men...skitsamma.
(Stryk det där sista föresten, vadå skitsamma. Men ibland är det bara så man säger ju.)
Den här låten är fin, som typ alla deras låtar.
Fin dag. Puss.
Det har varit en helt underbar dag. Så himla fin, så himla enkelt och lätt att bara finnas i en massa ljus av lycka. Dagen bara var, och jag gick omkring och bara var. Inte så bara, men det är så man säger typ.
Skönt bara vakna tidigt, fixa till saker, gå ut med Randy i solskenet och sen åka och träffa världens bästa vän genom tiderna. Jag älskar Angelica så galet mycket så det inte är sant. Så är det bara.
Och vi fotade en massa. Det var kul. Kallt som fan, för det blåste så mycket där vi stod, men så lätt värt det.
Klättrade upp på en kanon, sen skulle jag klättra ner, ehm. Ja.
Satt på köksgolvet och lyssnade på Noah and the Whale och kände oss peppade på deras spelning snart.
Lekt och fotat ute i balkongen med Gordon. Jag älskar den ungen. Han är fett fin, finaste lillebrorsan som jag någonsin mött. Galen, gullig och go, det är Gordon det och hör sen. Den som säger något annat kan ta sig.
Vi åt våfflor! Det var gott! Sen så spelade vi ett spel, Rita & Gissa hette det väl? Det var fint.
När jag åkte hem dog jag. Hade så ont i magen så jag trodde jag skulle ätas upp av magen inifrån. Har inte haft så ont i magen sen typ svininfluensan eller nåt. Men det försvann två timmar senare, så det var ju lungt! Sen vart jag sjuk, haha. Jag skulle undvika den nalkande febern för det var liksom ändå helg på gång, men jag var dålig på det och tyckte det var kul att hoppa runt i kylan vid havet där det blåste idag. Jag skyller på mig själv. Tjoho.
Gordon. Så himla fin!
Och en fin Angelica :3
Och så en puss.
♥
Infinite Arms.
Det svåraste sakerna är kanske oftast de lättaste, egentligen?
Ibland undrar folk vissa saker, säger varför varför och åter varför utan att egentligen ställa frågan: varför?
Eller så sägs ingenting alls och så förloras chanser.
Skitsamma.
Det jag ville komma fram till är denna mening: All you have to do is ask.
Och så var den flumgurkan slut.
Sunshine.
1. Jag bryr mig inte.
2. Det ni säger är inte sant.
3. You can't take me down. Fuck you.
:)
Så fortsätt snacka skit ni, det gör inte mig sämre, snarare tvärtom.
Bulletproof Heart.
My Chemical Romance, 18/3, Annexet.
DET VAR SÅ FUCKING VACKERT SÅ MITT HJÄRTA BARA FAR IVÄG.
GERARD, ALLTSÅ...DEN MANNEN. Så himla fin med sina tal så man typ dör och återuppstår starkare.
Alla i bandet är så underbara. Aj, mina ögon dödar mig lite nu för jag är så trött, mest p.g.a. sömnbrist. Inte så smart.
Men shit.
Har väntat så länge på det här. Har pratat om det med Elma i tusen år och om hur episkt det skulle bli, sen kom ju plattan och sen...aaaah.
Jag är typ lyckligast i hela världen. Dom betyder så mycket för en så det inte är sant.
Kom långt fram också, sen gick min bh upp och jag bah "fuuuuuuck" och fixade till det...vilket hade varit lätt om man inte tryckte på mina armar när jag höll så konstigt. Men det gick ändå helt okej och så hoppade jag vidare.
När Welcoem to the Black Parade började hittade jag Elma så vi röjde tillsammans sen vilket var väldigt fint.
Angelica har somnat, borde också sova.
Paulie Bleeker.
Genom hålet i mitt hjärta.
Hej, jag är så himlans trött nu, ska hoppa in i duschen sen sova och drömpeppa världens finaste My Chemical Romance.
Randy krafsar på min dörr. Den lilla nissen är så söt, men tänk om det inte är så bra att han blivit så fäst vid mig? Han ska ju flytta till Kim senare, då får jag och nisse ont i hjärtat?
Randy är världens trognaste hund. På riktigt. Vad man än gör ska han vara med. Sötis.
Lyssnade på Kent och tänkte, filosoferade.
Som det strålar från ditt hjärta
Som en motorväg av ljus
Genom hålet i mitt hjärta
Kommer räddningen till slut
Som en motorväg av ljus
Genom hålet i mitt hjärta
Kommer räddningen till slut
♥
Snart!? Imorgon? Ja. Shit.
Jag kan dö lyckligt imorgon, men det vore lite synd. Så ja, fast nä.
MCR är bara så galet fina. Helt underbara. Fan vad jag älskar dem.
Så jävla hög, jag känner mig trög.
Jag är helt borta, men ändå överallt. Speciellt nu. Allt ska ner och klistras fast, ord ska synas och känslor ska kännas.
Jag både vet och inte vet vad det är för dag.
Så jag flyter runt, gråter, klöser, hoppar, skuttar, dansar...
Jag kom på en sak, jag tycker inte om total balans. Man känner ju ingenting då. Eller?
Om man är helt i balans, är man harmonisk då? Är man lycklig så?
Tror inte jag orkar sånt.
Det var måndag för någon dryga timma sedan. Jag hade teater och det är mysigt.
Jag trodde det var fredag från ingenstans och förstod inte alls vad Anders menade med "nästa måndag ska vi...".
Nästa måndag? Vad händer på måndagar? Vadå, har vi extrarep då?
Men shit. Juste. Vi har ju alltid haft lektionen på måndagar i nästan två år.
Behöver jag kanske lite sömn, eller är jag bara lite hög?
Jag fryser.
♥ på Världen och alla stackars japaner.
Och andra fina människor.
Hello Sunshine.
Sådär såg min morgon ut. Det första jag gjorde när jag vaknade var att ta runt 20 liknande bilder. Det var uppiggande men jobbigt. Man är så himla stel och seg på morgonen. Jag var tvungen att stå sådär i tolv sekunder och vänta på att bilden skulle tas och sängen är inte världen bästa underlag, men det var kul! Och jag tycker om mina konstiga bilder. När jag var klar försvann solen för resten av dagen, så jag tror det var meant to be att min morgon skulle börja så som den gjorde.
Jag är så jävla normal. Tjoho!
Fick höra Malins (Angelica lillasyster) fina låt live från mobilen idag. Den är jättefin.
Jag vill att det ska vara onsdag, för då är tisdag förbi.
♥
Life Is Life.
Hej, jag älskar vändningar. Brutalt fina vändningar som kommer från ingenstans och någonstans.
Vissa dagar går man bara omkring och känner sig helt varm och glad i hjärtat.
Igår var en fin dag. Jag gick till Observatorielunden/berget och kollade ut över staden och fick en massa värmande flashbacks. Och det står fortfarande Harl på en bänk där från 2007.
Idag hängde jag med Angelica lite för att fota, men sen så blev det lite fail. Men jag tog lite bilder ändå.
Mest fail var godisköpet. Godistanten tyckte inte om oss. Aja, antar att alla inte kan älska oss. Heh.
Vi köpte roliga böcker, satte vi oss i Kulturhuset och hade det trevligt.
När vi var och fotade vid Mårten Trotzig Gränd i Gamla Stan kommer någon gåendes ner för trapporna.
Och det är ju finaste Johannes!? Det var så längesen och han har typ vuxit och allt.
Så jag ropar "Johannes?" när han gått förbi ifall det nu inte skulle vara han, men klart det var han!
Jag blev jätteglad! Han kom precis från sin pianolektion. Hans hår var jättelångt.
Det var i alla fall kul. Har inte sett honom sen jag hoppade av min gamla teatergrupp. Har typ saknat min "teater-lillebror".
Fin & Underbar vän, Angelica. ♥
Trött. Borta.
"...eller senare!" ♥ Solen som svek, men jag gillar dig ändå.
Ord_2.
“If you just be safe about the choices you make, you don't grow.”
- Heathcliff Andrew Ledger. ♥
Monday, bloody Monday.
Idag = jävla fucking skitdag.
Visst, effektiv, men det är inte alls värt den här tröttheten. Fast nu hade man inget val ändå. Och nu är det officiellt tisdag, så måndag är förbi och passerat. Det ligger bakom mig nu men eftersmaken sitter kvar.
Jag hatar att jag måste sitta uppe och jobba för jag vill inget annat än att sova.
Jag hatar att jag måste sitta uppe och jobba när jag verkligen måste hålla på med arbetsproverna
till Konstfack.
Jag hatar tanken på att allt jag lagt ner hittills om en vecka bara kommer att visa sig helt meningslös.
Jag hatar tanken på att idéer föds för att ändå dö för tidigt när tiden fräter sönder allt.
Jag hatar isen som gör att folk halkar och skadar sig nu när man mer än någonsin behöver tid.
Jag hatar att missa Roslagsbanan med några få sekunder när man redan känner att man närsomhelst
kommer att bryta ihop.
Jag hatar att min mo bil dör olägligt.
Jag hatar min port, trappuppgång, när någon är där och lurar och man vet inte vem.
Och så ogillar jag en massa just nu.
Men
jag älskar min vän Angelica.
För då kan man springa längs loftgången och känna sig säker i det osäkra.
Ord.
"Om kunskap kan skapa problem, kan vi inte lösa dem genom okunskap."
- Isaac Asimov (1920-1992)
Grönt är skönt.
Det ser ut som vår.
Det känns som vår. Det känns som om det blir bra och det är helt okej att jag inte hinner. Eller, det är det ju inte, men man orkar inte tänka mer. Det är som om alla bekymmer smälter bort med snön. Vilket jag också hoppas att de gör, jag vill inte missa allt bara för att någon trampar runt i mitt huvud.
Det finns alltid två sidor. Ena sidan är en själv.
Den halvan måste man fylla och man gör sitt bästa, men den andra halvan då? Jag antar att man kan påverka, men i slutändan får den halvan klara sig själv. Och allt annat som på utsidan trycker på, andra faktorer som är andra personer...de påverkar också. På gott och ont.
Man kan ibland se hur dessa yttre personer muteras från snälla och söta vänner till monster man trodde gömde sig bland skuggorna när man var liten. Man lär sig med tiden att dom inte finns, men sen står man här och inser att dom faktiskt existerar, fast i en annan form.
Jag tänker och hoppas att rättvisa ska skipas, att sanningar skall träda fram, men just nu är det så långt borta.
De yttre faktorerna kan sin grej. De kamouflerar sig likt kameleonter.
Blunda inte, vänd dig inte om. Alltid när man minst anar det så hugger dom till.
Det är vår. Så jag ska inte blunda, inte vända mig om.
Nu ska jag och mitt hjärta gå raka vägen mot solen.
Jag har gjort mitt, min halva, så nu får du fan visa om du är värd något.
Tala om för mig varför jag ska stanna och vänta.
Helst utan ord. Jag vet inte om känslor har ord, men förmodligen inte.
Dessutom kan ord vara vackra, men meningslösa.
Flygande tankar, bultande hjärtan & Mississippi kan vänta.
Bara man vet att man existerar för någon så existerar man mera. Så fort den känslan försvinner, börjar avta och mista sin färg så blir man mindre och inte fullkomligt existerande. Det är som om man måste finnas i andras tankar för att finnas på riktigt. Nästan som om det är tankarna som är ens syre och skapare. Typ Gud.
Men även om man inte finns i någon annan så vet man att man lever, men kanske lite mer färglös. Eller mer färgglad.
Vissa finns ju bara för någon annan för att sedan dö om denne slutar andas. Det är sådant man ibland får läsa om i tidningarna. Ett fint gammalt par som slocknade och blev till stjärndamm eller vad det nu är som händer med en. Jag tycker om ordet _stjärndamm_. Den både betyder och inte betyder något. Sorgligt att den andra dör med för att han/hon inte kan finnas som halv, men ändå så himla lyckligt och fint. Det smälter nästan ned en. Typ Cancer. Av kärlek. Så det finns alltså bra cancer.
Man kan också existera mindre fastän man inte borde det om man inte vet om att man finns hos någon. Som med blyga personer. Kanske existerar man jättemycket, men man vet bara inte om det. Kanske ser man inte det om man är väldigt blind eller blyg själv.
Osäkerheten. Den är allt bra lurig, för då vet man inte om det är bra eller dåligt.
De finns dom runt omkring en som agerar som fällor precis som osäkerheten, men dom är värre. Dom vill se en existera mindre, falla, trilla omkull och slå sig riktigt hårt mot asfalten.
Och jag undrar bara, hur kan man vilja finnas på det sättet?
Kära tid, sluta bitas.
Jag blir typ ledsen. Jag har världens finaste idéer till ABC-böcker men jag har ingen tid kvar snart. En av dem är att göra en bok som handlar om miljön, med en illustration och minitext till varje bokstav. A = avgaser och sen info om det så att barn kan lära sig lite mer om miljöförstöring och bli små miljöhjältar. B = biogas, vilket är bra...och så vidare.
Och så har typ flera teman, men jag tyckte att den här kanske kunde bidrag med något och inte bara vara en fin bok. Jag vet inte.
Jag får i alla fall panik. Dels och mest för _tiden_ som biter på en, men också för att jag blir smått rädd för att någon annan redan gjort det här. Tänk om någon annan kommit på en liknande idé? Eller ännu värre, tänk om någon kommit på en liknande idé OCH är min konkurrent. Då kommer man att jämföra oss två (eller kanske tre). Inte okej.
Hej då.
Hej.
"Nothing's impossible, Charlie."
Jag tycker det här är så fint.
Det handlar för mycket om tid.
Hej.
Nej.
Men jo.
Fast nä.
Snart slänger jag allt bara.
Varför säger du inte någonting?
Visst är det inte så mysigt.
Jag kan också försvinna, men på riktigt. Och det är skillnaden.
Men jag tycker om dig. ♥
Jag kanske ska gå ut och fotografera imorgon. Du får följa med om du vill.
Alla dessa bevingade ord.
"I have just finished reading the Witch of Portobello. What is the one thing that I must remember during this time which is full of doubts and fears but at the same time curiosity and excitement? (by Sarah)
You should always bear in mind the goal of this transformation, without shutting away the process. It’s actually in this very moment that you can grasp the wider meaning of your life.
I had this realization while doing the pilgrimage to Saint James. I was, in the beginning obsessed with my sword and so wanted to get straight to the end of the journey. It was actually by living the journey in all its aspects that I was finally able to find my sword. Both elements then must be present in your spirit in this time of change."
- Paulo Coelho
Woods.
Gör allt jag kan, med andra ord: ingenting, i princip.
På golvet.
Icca och jag.
Hjälpte till att kasta ut henne från Täby tillbaka till Lidingö, det var trevligt. Jag gillar Lidingö. Vi lunchade och jag lät Icca lyssna på Charlie Darwin för hon får inte missa den låten ju. Sen kollade vi Musikbörsen.
Sen tog vi Iccas saker och verkligen _släpade_ oss till Roslagsbanan. Vi måste ha sett ut som ett par idioter, haha. Vi var fan superstarka.
Det var inte precis lite saker som skulle flyttas heller. Våra armar dog. Vi dog. Och sen var vi tvungna att byta vagn när vi väl satt på Lidingöbanan. Segt som attan, men det var liksom ändå kul just för att det var vi. Tur det.
Jag var ju dessutom galet trött. Sov mindre än tre timmar.
När vi var framme var det "bara" en uppförsbacke och "bara" trapporna upp till högsta våningen kvar. Lätt som en plätt.
Fast nä, fett fail. I alla fall när vi kom till trapporna för jag kunde inte sluta garva och så kände man sig så vek efter allt. MEN VI KLARADE DET. Och det är huvusaken. Fan vad bra vi är! Jag är massa stolt.
Skulle åka hem, men sen så tyckte vi att det var trevligt med en liten drink.
Och jag orkade inte. Så jag stannade. Det var ju nice liksom. Sen. Haha. Sen spårade det och Icca som hade sagt åt Malin att hennes fest inte fick gå till överdrift. Hahahahaaaa.
Tänk om det inte fanns golvvärme där? Jag hade blivit förkyld! Inte okej.
Men nu är jag inte det, men mitt huvud känns fortfarande lite tungt.
_Charlie Darwin - The Low Anthem_
Fin. Väldigt fin. Så himla vacker låt så man spricker.
