Älskade.

Ibland önskar jag att jag hade någon vän jag kunde hålla i handen som en syster.
Är så glad att V finns. För det finns ingen annan där.
Han är min bästa vän, min största kärlek, mitt nu och min framtid.

ni kommer aldrig släppa in mig

slår händerna för ögonen
blundar, blinkar, pressar fingrarna mot tinnigarna
som om något av det ens skulle hjälpa
mitt hjärta fuckar ur
men här sitter jag still
en aprilkväll som denna kan gärna få dö
det känns som en lek
där allt går ut på att vara sämst
jag är bäst
och förlorar igen


Saker jag vill just nu:

-sluta känna så mycket ångest
-göra klart allt, det tiotusen sakerna jag måste få gjort, nu
-bara veta vad som kommer att hända

Aj.

Dreams don't turn to dust.

Ibland går man vilse en stund. Jag är så glad att jag alltid kan hitta tillbaka till min väg och fortsätta följa den.

Det jobbigaste är att man aldrig vet hur den ser ut. Jag vet inte hur nästa halvår kommer att se ut. Hur nästa år blir. Men jag vet ändå vad jag vill, det känns trots allt som något viktigare.
Jag måste bara fortsätta komma ihåg, och påminna mig själv om vad jag vill och vad jag gör. Jag blir lätt ställd, och famlar efter ord jag inte förstår.
Jag gömmer min sanning för att ingen ska förstöra den. Aldrig någonsin igen ska någon få komma så nära. Jag vill vara orubblig.

Keep the earth below my feet.

Vissa dagar vill man bara skära ut sig själv från bilden man är i. Som nu. Jag är så frustrerad över mig själv. Varför har jag inte gjort klart någon uppgift till Beckmans än? Det är en och en halv månad kvar...sluta.
Rosie, du måste skärpa dig.
Nu är tid för att försumma sömnen och bered dig på tinnitus i två veckor snart. Och allt annat som kommer med stress, press och ångest.

MEN! Jag ska inte deppa. Tror jag. Nej, usch jag vill inte.
Så varför gör jag det här igen. Jag måste bara påminna mig då och då. Förutom att jag verkligen vill komma in på någon skola så vill jag även uppnå följande mål:
Göra mig själv stolt. Jag vill känna mig stolt och glad över allt jag gjort i slutet av dagen och i slutet av denna period. Det är nog bland det viktigaste. Att jag kommer kunna bära huvudet högt oavsett hur det går.

Jag kom inte på fler anledningar som skulle vara superviktiga. Visst att man vill visa vad man går för, visa alla att det faktiskt går, men aja. Det finns viktigare saker att sikta mot. Jag vill visa dom jävlarna, men håller jag mig bara skärpt så kommer det med.

You will learn more from a glorious failure than you ever will from something that you never finish.

Tack Mr. Gaiman.

I wanna be the very best, like no one ever was.

Pokémon. Yes.

Men när jag var liten så var det mitt undermedvetna mål. Att vara bäst.
Med den vishet jag fått och skapat under åren vet jag nu att det betyder såhär: Jag ska vara så bra som möjligt anpassat till mig och mina drömmar, mål , förhoppningar och rädslor.
Jag såg fram till att vara bäst i alla lägen fram till jag blev 17, sen var det bra. Jag drog en Picasso och började bryta ner allt. För att bli ännu bättre men på ett sätt med insikt.

Jag brukar aldrig riktigt berätta vad det är jag verkligen drömmer om. Vad mina mål är, hur den väg jag tänkt ut ser ut. Eller inte ser ut. Jag vill inte. Jag skruvar på mig själv och vet inte riktigt vad jag ska säga om någon frågar. Oftast blir det ett dåligt svar. Frågar någon om min Plan B, så blir det också obekvämt. Min Plan B är att få A att fungera. På nåt sätt. På ett annat sätt än vad jag först tänkt ut. Det kan vara världens minsta förändring. Men o så avgörande.

Magiska förbindelser.

Häromdagen vad jag tillbaka på Dramaten med min V och såg Farliga Förbindelser. Magisk. Allt där är magiskt. Vi kom dit utan att veta ett dyft om vad det skulle handla om, vilka som var med.

Och där någonstans suckade mitt hjärta och saknaden av teater i mitt liv kom inrusandes som ett lejon från scenen till mig. Som ett filippinskt monsunregn, dem som jag omfamnar och dansar i.

Det enda sättet för att kunna få ha teatern i mitt liv är att gå och se på. Och det är fantastiskt. Jag bestämmer nu, återigen, att jag ska gå på minst en pjäs i månaden. Kom fram till det beslutet när jag även var yngre, med mindre pengar dock verksam i teaterspelandet. Så en direkt saknad fanns inte på samma sätt. Nu _måste_ jag kompensera för det. Jag måste vara med på något sätt annars tynar jag bort. Så känns det.

Mitt fönster står på glänt, måsarna är tillbaka till den pyttelilla sjön vid järnvägen. Dom skriker som bara den och om jag blundar så känns det precis som sommar.

Lifeline.

Sitter här och känner mig väldigt beslutsam. Dagens Metro-horoskop lyder:

"Missa inte en möjlighet som nu erbjuds Skorpionen. Du har flera goda egenskaper som det vore synd att inte ta tillvara."

Jag tror egentligen inte på horoskopen. Jag läser dem mest för att det är kul. Står det något dåligt, vill jag göra allt för att kunna säga "Hah, mig kan ingen slå" och om det står något bra tar jag åt mig av det.
Så jag gör lite på mitt eget sätt när det kommer till horoskop. Jag tar bara det som är bra, och så vänder jag på det dåliga.

Jag vet att jag kan. Det här. Det där med det. KONST FFS. Säg det bara.
Men det är kanske det där? Min fucking attityd gentemot mig själv. Jag kan nästan inte ens säga det, som om det låg en förbannelse över mina drömmar.

Hur som helst. Klockan är bara nio. Jag ska bre ut mig på golvet och göra saker och bygga vägar, broar, imperium.

RSS 2.0