No lies, just love...

Jag bryr mig såklart om du står på min sida och hoppas och tror med mig, men jag struntar i om ingen gör det.

Det kommer att vara rätt för allting känns rätt, och jag vet att jag gör rätt.

Jag kommer i alla fall inte åldras och se tillbaka på åren, tänka "varför tog jag inte chansen att göra det jag ville..."

Det är en fråga utan frågetecken för just då när man ligger i sin dödsbädd (här är man dramatisk) så är det inte en fråga. Det är bitter sanning om förlorade drömmar.

Det vill inte jag ha, så fuck it.

x

Eller så är det bara så att det inte finns så mycket att göra för det kommer fortfarande att vara sårande, så hade jag iaf kännt. Fuck. Krossa mig bara.

Men jag är glad, och sömnlös, och glad...har en fin och underbar känsla i kroppen som man inte kan ta fel på.

xx.

Vi hade även en föreläsning om fotografins historia i skolan idag som jag älskade. Min lärare som höll i det är awesome, hon dyrkar Patti Smith och älskar Singin' in the Rain och har allmänt samma tyck och tänkte som jag. Som det där med mårdhårspenslar. Varför ska man döda ett djur för det när det finns minnst lika bra syntetpenslar?

Blev snabbt lite polare med krokimodellen idag, trevlig kvinna. Hällt i mig en massa energidryck idag också för mina sömnproblem börjar komma tillbaka. Jag hatar det. Vaknade var och varannan timme under helgen. Försvinn.

Sedan så åkte jag till Täby och var med någon som jag tycker väldigt mycket om.

Var uppenbarligen och såg denna nisse och han var awesome!

Hann även med invigningen av Ajvakovskijs utställning på Sjöhistoriska, dock missade jag själva utställningen...alltså tavlorna. Haha! Fail. Men det var ju faktiskt värt det.

Sen drog man hem till mig och gjorde annat. Drack säkert te.

x

Den blev vit. Mycket bättre än mörkt betsad. :D

Jag vet, hej pessimist. Men alltså ibland så slår det en bara och man tänker...ja, vad tänker man? Inte så mycket egentligen. Det är väl mer en känsla som kommer över en.

Jag avskyr det här något enormt, dels för att jag är inte skriker ut allt utan låter det implodera i en, och dels för att det helt enkelt suger.

Tänkte iaf att jag skulle skriva lite nu innan jag helt plötsligt är på andra sidan jordklotet!

Har varit på Peace & Love! Det var awesome, fett med nice och fint och...awesome. Inte alls som jag hade förväntat mig eller tänkt på långa vägar. Verkligen inte.

Tänkte att det skulle vara jag och C, men typ...hej då. Vet inte varför h*n jämt är så sur för ingenting. Jag orkar inte med att man inte får säga ifrån utan man helt plötsligt är ett stort jävla fel. Det är så du får mig att känna. Helt fel, men jag vet att jag inte är det. Någonstans tar mitt tålamod slut, öppnar du dörren så går jag ut. Varför slösa mer tid på en sån nedåtgående relation? Trycks ju bara ner och ner och jag känner att det bara gör så att mitt hjärta blöder för ingenting. Det var du som redan första dagen gick och jag försökte att få med dig på spelningar och allt där emellan...fick inte ens ett enda svar. Jag försökte vara trevlig, men vad spelade det för roll egentligen? Du hade din inställning, och allt jag ville var ju bara tråkigt tydligen. Kom på nåt bättre då istället för att klaga. A little more action kanske.

Sen att man krossar mitt hjärta ännu mer med att trycka ner den musik jag älskar och dör för, det är inte okej. Att säga att det inte är någonting värt.

Vissa saker den här människan sagt vill jag inte ens säga, till någon, för liksom...det gör ont.

Men mitt i allt det här blev jag bättre vän med Isabelle, som jag älskar. Har aldrig riktigt umgåtts särskilt mycket med henne men vi gjorde det nu trots att vi hade helt olika arbetsscheman.

Och de personer jag jobbade med var helt underbara! Skönt att slippa vara med en som klagar på allt. Det blev kul, och alla främlingar man stötte på som bara var awesome älskar man ju.

Under Sahara Hotnights visade det sig att jag stod precis bakom en bekant till Elma, Fritjof, så då slapp man vara ensam när Isa jobbade.

Så allting var helt awesome! Och jag fick se så galet många bra band och artister, prata med med underbara människor så det spelar ingen roll att vissa saker var skit. Det goda väger enormt mycket över det och jag tycker att det inte kunde ha blivit bättre. Eller, jag är glad att det blev som det blev. Tacksam för att jag rensat bort en som ändå inte gjorde en gott.

Och nej, självklart har jag inte överdoserats av konserter. Vill ha mer.

Älskade funkishänget, det var så galet mysigt så jag sov där till tre efter The Strokes...sen kom någon och väckte mig lite försiktigt. Jag tror han var söt.

Var på Alice Cooper igår! Haha, han var grym.

Är hög på livet och lite till.

Snart Fili som gäller, inte långt kvar nu. Har tvättat allt, kläder, väskor, lakan...inte för att jag ska ha med mig lakan när jag åker till mitt andra hem, men bara så att allt är gjort och i ordning när jag väl kommer tillbaka. Skönt.

Jag älskar Borlänge. Försökte hitta en dalahäst, men nej då. Har dock inte gett upp för jag ska fan ha en som inte är köpt på Åhléns.

Det här inlägget hoppar lite känner jag, men jag måste skriva att jag en blåa under precis varje tå av allt dansande och hoppande och det. Gott tecken! Och jag sov gott utomhus, började med fem tröjor första natten. Andra natten vart det fyra, sen tre, sen två, sen ett...och sista natten dygnade jag med Isa och Fritjof. Vi gick på promenad i några timmar och satt och kastade stenar och annat konstigt, men det var kul ändå. Även om det inte låter som det, men faktiskt så var det trevligt.

Känner att jag kanske måste packa vidare nu och fortsätta min jakt på att bli frisk!

Föresten har min älskade mobil dött på riktigt nu. Wow.

KNAS på hög nivå tycker jag?!?

THANK GOD att mamma är i Skellefteå, annars hade hon börjat skrika och gråta om hon hade sett mig.

Varför har jag så jävla mycket otur?

Fint väder dock! <3

Synd att jag inte tänker gå ut mer än när Randy måste rastas nu när man ser ut såhär.

Jag är mest ledsen över mina nya glasögon...dom var lite som Morrisseys.

</3

Men sen saknar jag Angelica och då dör jag likt förbaskat. Fail.

MEN...vädret är awesome så jag är fett nöjd.

Sen känner jag mig handikappad och tom utan min kamera, laddar konsertkameran för fullt nu!

Trolololo!

<3

Jag är peppad på allt framför mig just nu. Väldigt peppad. Förutom det här med ett vemodigt farväl av våran gyllene satinsoffgrupp som pappa köpte på 60-talet. Undrar om den mellanstora får plats i mitt lilla rum? Alltid velat ha en soffa där! Eller, ja, så länge jag har haft ett rum vilket är ett år haha. Då kan jag somna i den när jag sitter och kollar på film på laptopen. Och enbart därför. Mysigt!

Sen har jag helt glömt bort, men till i höst går jag på Konstskolan Sthlm! Vilket jag taggar som faen!

Så jag tror inte att jag kommer att gå på KTH längre, för ärligt talat så vill jag inte. Kanske är det ett jättedumt val, men då får det väl vara det.

:)

Jag älskar älskar älskar Yoko Ono.

Ja, hon är en fantastisk människa vilket jag inte kommit helt i underfund med förrän för några dagar sedan av den enkla anledningen att jag inte visste så mycket om henne. Men nu är jag kär!

Jag är sämst på att uppdatera. Det blir så när det ser ut så som det gör och det är inte meningen att någon ska fatta vad det innebär.

Det enda jag vet är att det inte ska se ut så, vilket betyder att jag ska dö och återuppstå till den Rosie jag egentligen är. Allt annat får gärna dra åt helvete, har ingen lust med skit så fuck off.

Jag fotar som en galning för det är ju så jävla underbart.

Jag önskar att jag kunde bli bäst eller nåt och leva på det.

Och jag hatar att jag inte kommer hinna träffa folk, eller jo lite, men...för lite.

Sen åker man iväg och kommer hem i augusti. Inte okej.

Vi åkte till (hemlig destination) och sedan in till stan och åt någon slags lunch. Typ frallor och chokladstänger som vi aldrig smakat innan så vi var tvungna att göra det, istället för dunkar. GOTT. Vi är fett fina.

Men sedan skulle vi skiljas åt.

Barnvaktade Aston, och alltså, den ungen...älskar honom. Världens sötaste och snällaste lilla gullunge.

När vi satt och byggde legohus sa han plötsligt "Josan är ledsen." Man kan inte gömma sig för honom.

Började nästan gråta. Han hade ju liksom rätt, att han vet om det, kan se eller känna sånt är bara helt...vet inte.

Sedan så lekte vi att vi dammsög i köket. Söt.

Han är 2,5 år. Stört.

När jag barnvaktat klart sprang jag ikapp bussen och hoppade på tåget mot St. Eriksplan. Sen skulle jag hitta vart han Matte bodde också, men det gick bra. Stötte på en annan nisse som precis köpt en Drop Carve, väldigt trevlig. Jag älskar när människor bara är allmänt schyssta och framåt. Det var värsta kontrasten mellan honom och hans kompis bredvid.

Matte satte ihop allt och sen fick jag provåka och det var så galet nice!

- "Du kommer inte vilja åka skateboard längre :P" sa han. Han har fan rätt.

Sedan var det bara att åka iväg till Medis och Boulevardteatern för att se slutet på Hjulstamusikalen.

Och jag fick träffa en av mina mest älskade teatermänniskor, Kalle...samt hans son Lowe som regisserade.

Kalle är helt underbar, en sann teatersjäl.

Åkte runt en massa på stan sen innan jag skulle möta mamma, Martin och J.

Så...fin dag alltså.

Nu ska jag spana in nyheterna, så gangster är jag.