No lies, just love...

Officiellt 22 år nu.
Jag tror vi slutade fira när jag var runt 11, så det blir alltid lika jobbigt när någon frågar om vad man fått i present, om man blev väckt med födelsedagsmys och jag vet inte vad. Det är på riktigt asjobbigt. Jag vet verkligen aldrig vad jag ska svara och det brukar bli ett "ehm...vi är inte riktigt så..." medan jag kollar bort på något annat eller ner på golvet. Egentligen vänder jag inte blicken någonstans, jag kollar på ingentinget.
Okej, så nej. Vi firar väl inte sådär. Jo, man kan bli lite ledsen, men sen så är det inte en så big deal.
Vi är ganska splittrade och jag ser inte riktigt någon vettig anledning till det faktiskt. Min bror, jag har bara en, sa inte ens grattis. Men det är ju inte det jag vill ha. Jag vill inte ha en helhet för en dag. Så jag tänkte att jag skulle strunta i det där. Helt. Jag vill ha kul!

Jag firade med min älskling istället. För jag vill också kunna känna att jag ändå föddes den där novemberdagen för 22 år sedan. Jag älskar att fira de jag älskar, och det är skönt att jag har honom som gör detsamma för mig.

Vi gick på The Used- signeringen på gamla goda Bengans. En sådan besvikelse man fick av ens barndomshjältar! För det första var dom sena, för det andra dryga och för det tredje: nej.

Jag var livrädd och dom såg hotfulla ut. Hahaha!

Så det var det. Tur är väl att musiken är bra i alla fall.

 

Vi åkte vidare hem till honom och jag fick öppna mina presenter. Jag älskade dem. Bara den lilla texten på paketet gjorde mig till världens lyckligaste och jag ska spara den föralltid.

Jag fick tusen pussar och kramar, och vi gick runt och bara var lyckliga.

Det är så jag vill finnas.

Hans mamma lagade jättegoda panbiffar.

Vi kollade på Anger Management och åt av chokladen han fick när han fyllde år.

Och vi hade det otroligt mysigt.

Någon gång i veckan ska vi ut på middag med min mamma och fira lite till! Det är en grej jag och min mor alltid gör, och nu tar jag med mig min Viktor.

Jag älskar honom. Han är den finaste människan jag vet.

 

Imorgon, runt fem på morgonen, så blir jag 22. Undrar vad som väntar mig under 22-året? Timo har det tatuerat på bröstet, det måste väl ändå betyda att det är bra!
Jag har lite ålderskris. Mest för att jag vill saker, men allt är så ovisst. Och jag är lite rädd för den ovissheten. Men jag vet att det kommer att fixa sig. Och jag kommer att klara mig. Jag ska bara fortsätta drömma drömmar större än störst, och bli det jag inte riktigt vet än, men jag går åt rätt håll.

Här sitter jag och lyssnar på The Vaccines. I måndags hade jag en av de bästa dagarna i mitt liv såklart. Om det är något som har med Keane att göra så kan det bara bli bäst.

Åkte hemifrån vid två för att köa vid Münchenbryggeriet med Emelie och fick även lära känna ett par andra trevliga människor som jag typ älskar. Keane-fans är så söta och underbara, de flesta. Vi är det i alla fall!
Okej, så jag missade Richard tidigare, men jag vet att jag alltid kommer få hänga lite med honom sen efteråt så det var lugnt.
Vi träffade förbandet lite, älskade deras kläder. Speciellt Wills jeansjacka, stirrade mest på den.
Senare kom Jesse förbi. Han hade varit och chillat i stan, varit på Bengans och Beyond Retro. Jag var så nyfiken på vilka skivor han hade köpt, men såg det bara när vi skiljdes åt.
Det fanns två ryssar, Tanya och Alex, en chilenare från Finland, Camila, och en finlandssvensk, Maria. Och så förstås Emelie och jag. Vi blev ett bra team och delade upp vart vi ville stå senare så att alla skulle bli glada. Vi hade massa kul!
Jag och Emelie letade efter ett ställe att äta på så jag började gå mot någon typ av bakgårdsparkering och då kunde man höra dom soundchecka! Så mysigt. Det slutade med att vi alla stod där ute och sjöng med, hoppade runt och applåderade när det blev tyst. Nyfikna kontorister samlades vid fönstren och undrade vad vi var för några galningar.

Det var kallt. Men gör aldrig så mycket om man har det så mysigt och bra ändå. Jag hade min supervarma pälsmössa jag fått ärva av pappa. Den är toppen och räddar en verkligen.

Senare fick vi träffa Julia och Patrik som också tillhör TSSSOS (The Super Spiraling Society of Sweden).
Och en Monica från twitter.
Så. Ja. Massa trevligt folk!

Insläpp. Kaos! Nej, inte riktigt. Det gick bra. Vi stod ju självfallet på första raden och det är de bästa platserna.
Förbandet Zulu Winter drog igång. Och var grymma. Vi bestämde oss för att lära oss deras namn så vi kollade upp det lite snabbt innan och vi föll mest för Henry som stod framför oss. Det var så kul! Allt var bara fantastiskt!
Dom spelade i en halvtimme, och jag fick Wills spellista. Så att lära sig namnen var en väldigt bra grej, då kan man liksom fråga dem direkt med namn.
Rodda rodda rodda.

Keane. KEANE. KEANE!!!
Åh så fina. Älskar dem så galet mycket. Fantastiska och underbara och...det finns inga ord. Alls.
Tim har magrat. Rejält. Blir ledsen och orolig. Han är min hjälte. Jag ser verkligen upp till honom. Jag kan vara väldigt Tim av mig bara. Ser upp till alla. Älskar dom.
Det var så vackert.
Jag skrek deras namn och dom log åt mig. Skrattade. Hade kul. Det är bland det bästa med att stå front row, dom kan faktiskt höra en och se vem som säger sakerna. Det är mer kontakt då. Enormt mycket mer.
De extrema fansen vet vilka instrument som används till vilka låtar. Man kan också se ungefär vad för låt som ska spelas om Tim ställer sig upp, eller något liknande. Vi viste att Hamburg song skulle komma och skrek ju det av glädje. Tom skrattade, och kollade på oss och log och började berätta lite små saker som han alltid gör.
Han hade klippt sig tidigare den dagen hos en frisör som bott i Sverige i 25 år. Han hade försökt att prata svenska hela tiden, men de han pratade med svarade ändå på engelska. Haha, stackarn, lite kul. Hursomhelst så undrade Tom om det ens var någon mening att lära sig svenska då och så hade han försökt lära sig säga "Jag älskar dig" lite, och han frågade om han gjorde rätt.
Så vi lärade honom säga det mitt under spelningen. Så jävla coolt.
Det var nästan som om det bara var vi där, och att det var vår privata spelning.

Jag saknade bara Icca, så jag ringde henne under Bedshaped. Vet inte hur mycket det kostar att ringa till Frankrike men strunt samma. Vi gör sånt. Och hon är min bästis.

Jag ringde Viktor också under Sovereign Light Café. Han lyssnar inte på Keane i princip, men han tycker om den låten i alla fall, så han fick höra den. För han är också bäst.

Sen när det var helt slut och dom bugade för sig så kom Richard fram till scenkanten och räckte oss varsin trumpinne och han hade bara fyra. Jag och Emelie fick varsin. Han gav dem till oss direkt. Med ögonkontakt. Så jävla fin. När vi senare får träffa honom efter spelningen säger han att vi förtjänade dem, så han ville att vi skulle ha dem såklart.
Tidigare under dagen hade vi dessutom pratat om att man aldrig får en trumpinne för att alla bara slänger ut dem. Och så får vi dem personligen. Helt sjukt.
Jag fick även två av Toms plektrum, och ett från Jesse med hans initialer på. Och Toms vatten som vi drack utav, heligt. Dessutom var jag extremt törstig då inget vatten kastade ut.

Vi gick förbi merchen och köpte Zulu Winters siva, som vi även fick signerade. Dom var jättetrevliga och hälsade sådär brittisktartigt. "Hello, I'm Henry, nice to meet you" och sedan bugade han, hahaa, vad söta.

Vi gick och hämtade våra jackor, drog ut, och väntade på dem därute en stund.
Så vi fick hänga lite med Tim, Jesse och Richard! Wiie!
När Tim gått kom Richard och signerade våra trumpinnar och pratade lite om musik och tipsade om ett svenskt band, The Wannadies. Klottrade ner allt på min handled.
Och vi fick veta hans favoritlåt med The Smiths. Han är så söt, han sa att han egentligen skulle behöva en timme på iTunes för att kunna avgöra det. Sen så plockade han fram sin iPhone och kollade lite och funderade och sa sedan att "Last Night I Dreamt..." fick bli hans. Klottra ner. Klottra mer.
Vi tog våra gruppbilder och så kom Jesse. Vi pratade lite och då frågade vad han hade köpt för skivor. En skiva sög, så han sa att den kunde man strunta i, men han gillade något som jag skulle skriva ner, men jag hann inte. Han såg ner på min hand och utbrister sedan "You have Tim's handwriting".
!!!
!!!!!!!!
Wooow, really?
Så jag minns faktiskt inte vilket band jag skulle skriva ner nu, men jag hade redan lyssnat på dem tidigare. Men just nu kan jag inte komma vad det var han sa. Fuck. Men å andra sidan.

I have Tim's Handwriting.

Och det tycker jag är typ bland det bästa någon någonsin sagt till mig. Världens komplimang. För för mig så är det verkligen en komplinmang. Och för många andra också. Jag känner mig magisk! Speciellt med tanke på att han är min hjälte. Jag har aldrig ens tänkt på det. Och att Jesse säger det är helt sjukt.

Så jag har alltså haft ännu en underbar Keane-dag att tillägga till mina andra Keaneminnen. Jag älskar dom. Punkt.
Det var magiskt.
They're magic, som Tom sa om Zulu Winter.
Keane är också det.
Magiska.

 

I torsdags drog jag med min Viktor och gick på Dramaten. Vi såg Den Girige och hade platser på rad två precis i mitten, perfekta platser. Vågade inte boka längst fram av någon anledning.

Jag såg verkligen fram emot att äntligen få se den. Biljetterna bokades i september redan och höll det hemligt för älskling. Vilket var jättesvårt!

Den var fantastisk. Rolig, klockren och skådespelarna var helt enastående i sina roller.
Uppspelet vi fick se var dessutom lite speciell då den annars skulle ha blivit inställd (tror någon blev sjuk), men på någon dag bara så hoppade Anita Wall in och tog upp rollen som Frosine. Så jävla bra.
Johan Rabaeus spelade Harpagon, den girige själv. Han gjorde verkligen rollen så tragikomisk, misstänksam och rolig.
Jag hade inte riktigt tänkt på hur den skulle vara, men jag hade höga förväntningar. Eller, egentligen inte, jag bara visste att det skulle vara bra.
Och just den här pjäsen, den versionen, var perfekt.

Måste göra en halvproper lista över framtida projket samt de jag hålle r på med känner jag! Annars är det svårt att hålla koll om man missar att kolla Wunderlist. Vilket jag iofs inte gör.

- I Am My Hair.
- The Mask.
- Typo challenge.

Har börjat lite, men måste sätta en deadline.
Så kanske 29:e november?
För det är en vacker dag.

Då så, kör på!

(Söker jobb fortfarande, men inget napp än sålänge. Usch usch.)