Jag tolkar den utdragna tystnaden som ett nej.
That's just the way it is.
Jag satt på tåget och kunde se mig själv drunkna bara, eller ståendes helt tafatt på ingenting. Helt svart under fötterna, ovan huvudet och runt om. Överallt. Svart. Ibland känns det här bara så jävla svart.
Jag vet inte exakt vad det är jag försöker att ta mig till förutom att det är något jag vill. Det är inget mål jag inte vill till, och det är det som jag tycker är viktigast.
Jag har inte ens en back-up plan. Men dom är ändå så lätta att komma på så jag kan ta det senare.
Leker med mitt projektarbete nu. Temat är identitet, och jag har grävt ner mig i så mycket research, reflektioner på min research och sedan kollat upp nya tankar och undersökt en massa filosofi. Med andra ord så är jag mer vilse nu än vad jag var innan. Då hade jag dessutom klara och tydliga idéer på hur och vad jag skulle göra.
Sen sprang jag ifrån allt, men det är sjukt intressant.
Så det är ändå okej.
Det blir väldigt abstrakt, nu när man bryter ner allt bit för bit till ännu mindre bitar som sprids runt överallt.
Avtryck
Trackback
