Flygande tankar, bultande hjärtan & Mississippi kan vänta.
Bara man vet att man existerar för någon så existerar man mera. Så fort den känslan försvinner, börjar avta och mista sin färg så blir man mindre och inte fullkomligt existerande. Det är som om man måste finnas i andras tankar för att finnas på riktigt. Nästan som om det är tankarna som är ens syre och skapare. Typ Gud.
Men även om man inte finns i någon annan så vet man att man lever, men kanske lite mer färglös. Eller mer färgglad.
Vissa finns ju bara för någon annan för att sedan dö om denne slutar andas. Det är sådant man ibland får läsa om i tidningarna. Ett fint gammalt par som slocknade och blev till stjärndamm eller vad det nu är som händer med en. Jag tycker om ordet _stjärndamm_. Den både betyder och inte betyder något. Sorgligt att den andra dör med för att han/hon inte kan finnas som halv, men ändå så himla lyckligt och fint. Det smälter nästan ned en. Typ Cancer. Av kärlek. Så det finns alltså bra cancer.
Man kan också existera mindre fastän man inte borde det om man inte vet om att man finns hos någon. Som med blyga personer. Kanske existerar man jättemycket, men man vet bara inte om det. Kanske ser man inte det om man är väldigt blind eller blyg själv.
Osäkerheten. Den är allt bra lurig, för då vet man inte om det är bra eller dåligt.
De finns dom runt omkring en som agerar som fällor precis som osäkerheten, men dom är värre. Dom vill se en existera mindre, falla, trilla omkull och slå sig riktigt hårt mot asfalten.
Och jag undrar bara, hur kan man vilja finnas på det sättet?
Avtryck
Postat av: Angelica
Fan vad fint skrivet Rosie Posie!!!
Och btw, du existerar fett mycket för mig <3
Trackback
