Ville skriva detta innan jag går och lägger mig.
Ville bara säga att:
jag älskar att fotografera.
Det är så jälva kul och underbart och awesome så ända in i själen och ut i hela universum.
Och jag längtar efter min Spotmatic! Så jag kan gå till Anders och få rullarna framkallade när jag tagit en massa bilder. Och jag längtar till våren och sommaren då jag ska använda den jättemycket. Jag älskar att ta kort på människor och jag ska fota alla jag älskar och fina främlingar.
jag älskar att rita.
Sålänge som jag kan minnas har jag älskat det. Det första jag ville bli var konstnär.
När jag väl koncentrerar mig till 100 % så är det när jag ritar.
Jag kan sitta stilla hur länge som helst. Tolv timmar, 16...spelar ingen roll. Trött? Måste sova? Det spelar heller ingen roll. Jag sitter där tills jag däckar. Helt fucking störd. Säg att det inte är det, men jag vet att det är så.
Jag satt och målade ett porträtt av Icca en gång och hade lätt dygnat om det inte vore för att mina ögon vart odugliga av trötthet. Jag vaknade tidigt och satte mig direkt på golvet och fortsatte.
Jag är glad att folk som kännt mig sedan grundskolan vet om det här. Det är som en trygghet, ett barndomsminne/tillstånd.
När jag ser på någon, ser jag dem jättemycket. Som när man ritar och måste se helheten.
Jag börjar gråta så fort foton, teckningar och sådant försvinner. Och då menar jag _försvinner_ som i _borta_för_alltid_.
Jag vet. Löjlig. Dramatisk. Jag bryr mig inte vad folk tycker att jag är.
Tänk att förlora något som du lagt ner så mycket på, som inte kan göras om.
Jag har glömt mitt ritblock en gång. Det var...läskigt.
Jag tror jag typ, hypnotiseras.
Jag säger aldrig det här till folk. För det mesta.
Vet inte varför, det har bara blivit så.
Jag håller det ganska mycket för mig själv.
Det är väl som med skattgömmor.
Man håller tyst om det.
Avtryck
Trackback
