_Until We Bleed_
Ibland så dör man.
Ibland så hoppar man in i nåt helt idiotiskt vackert, för att inte komma tillbaka hel.
Eller för att inte komma tillbaka alls. Man gör en tvärnit, ändrar riktning, ser sig om och säger "fuck it". Precis som vanligt, men alla gångerna är nya och okända. Helt genomträngande fina och oförglömligt ångestfyllda.
Sedan blir det där ett minne blott, och när man nått dit så kan man andas bättre och sluta springa.
Samtidigt som man slåss, i en annan del av hjärtat, försvagar man sig själv till ingenting. Man är som förgiftad och förråder sig själv.
Vem ska man kunna lita på?
Avtryck
Trackback
