Youth knows no pain.
Du vet den där känslan av fullständig tomhet, det där hopplösa och tidskrävande och döda tillståndet. Jag verkligen hatar den.
Det snurrar i mitt huvud och jag undrar om man kan dansa bort sådant. Så jag provar det, men inser att jag lika gärna kan gå och ta en dusch så att jag inte känner mig så frusen längre. Även om det nu faktiskt fungerar för stunden. Jag tror jag måste gå och äta, har inte ätit på snart 24 timmar. Under dessa timmar har jag hunnit kastas till månen och jag stannar nog här en stund till.
Han hade ett namn, Jacob, tack du. Det var kul med dig i alla fall, så jag kunde låta adrenalinet ta över mig och mina djupare tankar. Man försvinner fast man finns och det är skönt, man slipper tänka och rivas. Man slipper ganska mycket om inte allt.
Sen drog vi. Jag och min Angelica. Tog en promenad, stötte på en skuttande och lullig nisse, han var trevlig. Hoppas han och hans gäng hade det galet grymt sen dit dom gick. H- fontänen var sig likt med de gula väggarna och valven runt om.
Angelica hade hemska skor som skadade henne.
Själv hade jag naglar och ett destruktivt hjärta.
Vi sov lite sen efter en fin tur med nattbussen, drack kaffe i sällskap av Angelicas mamma (Mia!) innan hon skulle till skolan.
Jag gick på promenad. Observatorielunden, sen gick jag till Folkuniversitetet och hämtade lite papper. Han som jobbar i matsalen är bäst. Gjorde dagen så mycket bättre utan att han ens vet om det. Söt.
Känner att det är många främlingar som fått mig att bli mer sunshine och bubbly. ♥
Avtryck
Trackback
