"Berra."
Som Icca och Balle kallar det. Scheisse, inte alls långt kvar nu, typ sex timmar och jag får inte panik samtidigt som jag är galet panikslagen. Jag kollar på klockan och försöker föreställa mig hur lång tid varje del av lämningen kan behöva. Två, tre, fyra timmar? Det är ganska mycket kvar. Jag har mycket kvar att skriva ut ur hjärnan och sätta ord på. Det går bra, men lite trögt. Jag vill ju liksom sätta i femmans växel och gasa på som bara den.
Läste i Gaffa att ingen mindre än The National spelar i Lund nästa år. Så självklart kollade jag upp om de inte skulle spela här i huvudstaden också. Och det ska dom.
_Jag vill gå_
Jag vill höra dem live, se dem live. Det är så fint band och texterna är magiska och helt förtrollande tillsammans med melodierna, trumslagen och gitarrslingorna som omsveper. Jag ska inte ens börja tänka på hur mycket nästa års konsertupplevelser kommer att kosta mig. Haha, oj...jag har redan gjort det. Men om jag inte säger det högt för mig själv så kanske det är lika "hemskt"?
Och om jag tänker bort räkningar och allt annat som kostar så blir det ändå ganska okej. Tur att man jobbade hela sommaren annars hade det aldrig gått. Och mitt musikhjärta hade blivit väldigt lessen.
:)
Avtryck
Trackback
