Filosofiskt skit när det är för sent på natten och för tidigt på morgonen.

Jag önskar man kunde klippa bort precis allt som alla andra tycker och tänker om vad man borde göra.
Jag kan lätt säga att jag alltid går min egen väg, för man har lärt sig det genom åren, att det är det enda som fungerar på riktigt, men så kommer det stunder då allt går på lågvarv. Det blir segt. Trögt. Man bromsas ner av andra och jag bara hatar det. Det är mänskligt, för vi känner alla så, mer eller mindre.
Just nu kan jag känna att jag bara är fel i precis allt.
Det behöver inte vara att man får det uppkört rakt i ansiktet på en, det här med vad någon annan tycker...utan det kan vara helt indirekt.
Ju närmare den personen står en, detso värre...bara man har någon slags koppling, den behöver inte ens vara djup.
Det hela är urlöjligt, men det är bara så jävla mänskligt. Vilket är pinsamt med tanke på att vi är så pass intelligenta...eller, ja, KAN vara det med vissa som undantag.
Samtidigt är det just det som tar oss ifrån det mer djuriska och instiktiva, eller är just detta det som är djuriskt och intinktivt? Både och, inser jag nu när jag ändå tänker mer kring det. Eftersom att vi ändå är flockdjur så vill man inte avvika och bli utstött, vilket hela det här inlägget egentligen handlar om. Att avvika i det här fallet är att bara skita i precis allt, och jag menar ALLT av vad det andra tycker.
Man borde dessutom börja ifrågasätta varför dom tycker som dom tycker och kanske inte bara ta åt sig.
Nu vet jag inte längre riktigt vad det  här inlägget handlar om.
Jag vet varför jag började skriva det, det kanske räcker.
Det känns i alla fall bättre nu är för tio minuter sen. Att bara få skriva ner saker är mitt botemedel mot det mesta som spelar någon roll.
Okej, så min slutsats är nu: Jag är awesome och jag tänker inte stanna.

Avtryck

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0