Rite Of Spring.
Jag måste säga det här. Nånstans.
Det är så dumt bara.
Jag kan inte kapa bort bort dig, skära ut dig ur mitt liv.
Du är överallt. Bokstavligt talat. Det är så stört, hela den här grejen.
Jag försökte aldrig fly, bara glömma.
Men allt går emot mig och vi står kvar.
Det kanske finns en mening med det här.
Jag har så mycket mod för annat, men när det gäller dig så är jag världens största fegis.
Jag kan verkligen inte säga någonting. Och jag hatar mig själv för det. Enormt mycket, eftersom att jag vet att mitt största snedsteg var det här.
Det är precis samma sak, igen. Jag har lärt mig, men inte tagit in det. Det är det där med mod.
Jag gör dig förvirrad och jag förvirrar mig själv.
Det enda jag vill är att förklara allt för dig.
Tänk om jag inte får fler chanser. Jag måste tänka.
Och nästa gång så ska jag hoppa.
Avtryck
Trackback
