Det ser ut som vår.
Det känns som vår. Det känns som om det blir bra och det är helt okej att jag inte hinner. Eller, det är det ju inte, men man orkar inte tänka mer. Det är som om alla bekymmer smälter bort med snön. Vilket jag också hoppas att de gör, jag vill inte missa allt bara för att någon trampar runt i mitt huvud.
Det finns alltid två sidor. Ena sidan är en själv.
Den halvan måste man fylla och man gör sitt bästa, men den andra halvan då? Jag antar att man kan påverka, men i slutändan får den halvan klara sig själv. Och allt annat som på utsidan trycker på, andra faktorer som är andra personer...de påverkar också. På gott och ont.
Man kan ibland se hur dessa yttre personer muteras från snälla och söta vänner till monster man trodde gömde sig bland skuggorna när man var liten. Man lär sig med tiden att dom inte finns, men sen står man här och inser att dom faktiskt existerar, fast i en annan form.
Jag tänker och hoppas att rättvisa ska skipas, att sanningar skall träda fram, men just nu är det så långt borta.
De yttre faktorerna kan sin grej. De kamouflerar sig likt kameleonter.
Blunda inte, vänd dig inte om. Alltid när man minst anar det så hugger dom till.
Det är vår. Så jag ska inte blunda, inte vända mig om.
Nu ska jag och mitt hjärta gå raka vägen mot solen.
Jag har gjort mitt, min halva, så nu får du fan visa om du är värd något.
Tala om för mig varför jag ska stanna och vänta.
Helst utan ord. Jag vet inte om känslor har ord, men förmodligen inte.
Dessutom kan ord vara vackra, men meningslösa.
Avtryck
Trackback
