Man är ju inte dum i huvet eller så, bara dum i hjärtat. Bara.
Hon springer, springer, springer.
HALT!
Du måste hämta andan om det finns något kvar. Glöm inte pennan. Du måste ju ta pennan och rita. Rita bort allt, sudda ut dig själv. Skriv, och slå på instrument. Lägg skulden på dem för en stund fastän den inte ens finns. För det är väl inte ditt fel egentligen, men just nu så är det så.
Man vet så mycket bättre, men det spelar faktiskt ingen roll.
Ingen roll alls, i ens egna pjäs. Då har det gått fel.
Man är så medveten om allt så att medvetenheten rinner bort med förnuftet som slåss mot hjärtat.
Hej världen, tycker du inte om mig.
Förlåt om jag är dålig (det är du inte).
Ful och blyg (det är du inte heller).
Tråkig och svag (...).
Sämst.
Men....vet du, jag hatar mig själv, ändå vill jag inte vara någon annan.
Det här är så dumt. Hela grejen.
Och innerst inne vet jag att det bara är för mörkt för att kunna se tydligt.
Och jag är mörkrädd.
(jag har glömt bort hur man ritar bort allt.)
Avtryck
Trackback
