Jag lovar att jag hittar hit och dit och tillbaka.
Sprang till Lidingöbanan efter att ha varit hemma hos Elma och haft det trevligt.
Klart jag hittar tillbaka liksom, sa jag.
Jag är typ en sådan som, när jag väl varit på en plats en gång, alltid kan hitta tillbaka dit en annan gång samt hitta vägen därifrån. Första gången jag sprang iväg var när jag var två år, och väldigt långt bort. Mamma och pappa letade som galningar. Jag hade gått och plockat blommor ändabort vid Spångaby. Det var liksom bara att leta efter mig vid ställen där jag varit minst en gång, men det visste inte dom då. Har ett skumt minne bara.
Och medan jag sprang till Käppala station kom jag på att jag inte ens tänkte på hur jag sprang. Tänk om jag är på väg åt helt fel håll? Fast ne. Fortsätt bara.
Och då slog det mig.
Kan jag alltid hitta tillbaka fysiskt, så gäller det även psykiskt.
Jag kan alltid hitta hem, även om vägarna ändras.
Så...fuck it. FUCK. IT.
Även om man måste springa iväg tills man runnit ut och känner att man inte orkar längre.
Avtryck
Trackback
