No lies, just love...

Jag kom att tänka på hur jag var för exakt ett år sen.

För exakt ett år sen så kunde jag liksom se ljuset. Jag trodde på ödet som pusselbitar. Att allt först är kaos, för att sedan en efter en bli till en helhet. Och jag trodde på att allt jag behövde göra var att bara hänga med, eftersom att allt har en mening. Klart att allt blir bra, om man nu inte har karman efter sig, vilket jag inte tror att jag har riktigt.

Viva la Vida, mitt motto. Jag ville ha det överallt. Jag ville att det skulle stå på väggar, bussar, hissar....överallt. På huden, inristat för alltid.

Jag trodde på ett dig och ett mig.

Sen kom hösten. Det känns som om allt det där dog helt och hållet då löven föll.

Men nu har jag tröttnat. Det får fan vara nog, jag kan inte låta tiden rinna ut för något som är så ovärt.

Går jag, så går jag. Jag vänder sällan blicken mot det som varit för att försöka springa tillbaka. Jag är inte iskall, jag bara går. Jag springer, för att leva i nuet. Och jag tänker fan inte leva ett halvdant liv som jag sedan kommer att minnas som ofullständigt när jag är runt hundra och dricker Baileys med mina barnbarn.

Kanske jag tar ett snedsteg imorgon, men vadfan.

Tänk att livet är som ett explosivt crescendo i någon låt som är värd att dö för.

Livet ska vara värt att dö för, mitt ska i alla fall vara det.

Sen om ditt inte blir det, ledsen, men det är inte mitt problem. Det finns val att ta.

Och jag ska vinna, faktiskt.

Om du vill stanna kvar i din lilla skitvärld, fine, gör det då.

Men du kommer ångra dig...

och då är jag borta sedan länge.

Försök hinna ikapp mig om du kan.