Tystnad, tunnel, avfart

Vi glider alla ifrån varandra
Som när krafter trycks emot varandra på is
Man möts i en explosion
Och skiljs åt undan för undan medan man sorgset betraktar, ser avståndet, som växer sig större
Jag sträcker ut mina armar
Men jag kan inte greppa tag i något
Ingenting
Ingen friktion att lita på eller rädda en
Du försöker inte ens
Har redan gett upp
Som om det var menat att sluta såhär, tror du
För du tror inte på något annat
Och fastän du inte vill
Håller du armarna längs med din kropp
Har du förlorat kraften nu också?
Svik mig, men inte dig själv
Du är som jag, och jag är som du
Men jag vet att det är svårare att förlåta sig själv än andra

Avtryck

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0