Till dig.

Jag känner att jag vill skrika ut det till dig, fråga om inte vi bara kan vara vänner? Jag vill att vi ska glömma att vi inte var två pusselbitar som vi trodde i somras. Orkar inte med att känna att jag inte kan prata med dig bara för det där andra. Varför får alla andra göra det? Varför finns det en barriär mellan oss två som jag inte kan utplåna?
Trodde jag.
Jag ser att den faller, att den inte håller. Som Berlinmuren ser jag att den har ett slut, snart. Och jag blir så jävla glad av att den rasar samman och vi kan sluta fred där det aldrig ens uppstått ett krig. Bara en tystnad. Och jag _hatar_ tystnad. Jag kan inte stå ut med den.
Tystnaden.
En fiende, ett hat, en rädsla om jag inte är med på den.
Fan vad bra att den mellan oss är över.
Tack.

Avtryck

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0